EN STARK EUROPEISK GEMENSKAP BEHÖVS IDAG MER ÄN NÅGONSIN

EU / STORBRITANNIEN / UTRIKES 

Föregrundaren till dagens moderna Europeiska Union bildades i efterdyningarna av andra världskriget. De europeiska staterna ville förhindra att ett nytt stort europeiskt krig skulle utbryta mellan stormakterna Storbritannien, Frankrike och Tyskland.

Storbritannien var till en början avig till att gå in i något fördjupat europeiskt samarbete, de hade sitt imperium och sedermera samvälde och tyckte att det var viktigare att bevara detta. Men i början av 1960-talet befann sig landet i svår ekonomisk sits och röster höjdes om att framtiden fanns i Europa, inte i det gamla imperiet. Landet lämnade in ansökan och blev medlem i dåtidens EU 1973.

Är Samväldet framtiden för Storbritannien? 

Ända sedan dess har britterna känt sig missnöjda över medlemskapet och krävt eftergifter till sin fördel – vilket EU flera gånger blidkat för att försöka göra britterna nöjda. 2016 hölls folkomröstning på konservative premiärministern David Camerons initiativ och Brexit var ett faktum. 

Var Storbritannien ska vända sig nu är något av ett mysterium. De före detta kolonierna i samväldet är nog inte så intresserade av ett förnyat intresse från britternas sida. 

I det alltmer polariserade Europa behövs en stark europeisk gemenskap mer än någonsin för att stävja populismen. Vi har ett alltmer aggressivt Ryssland å ena sidan och en oberäknelig och populistisk president å andra sidan i USA. Vi européer kan inte förvänta oss hjälp av USA i alla lägen, nu gäller det att vi tar tag i våra gemensamma problem tillsammans.

Den europeiska gemenskapen har tjänat kontintenten väl. Vi har undvikit nya, stora europeiska krig och vi är idag som länder mer sammansvetsade än tidigare. En europeisk gemenskap behövs idag mer än någonsin, för Sverige och för hela Europa. 

Det ska bli spännande att se hur det europeiska samarbetet utvecklas och vad som händer med Storbritannien framöver. Kan de revitalisera samarbetet inom Samväldet eller kommer de försöka knyta starkare band till USA - eller kanske både och? 

VALET I STORBRITANNIEN KOMMER BLI EN NAGELBITARE

BRITTISKA VALET / STORBRITANNIEN / UTRIKES

Storbritannien går till val om en och en halv månad. Ett val som ser ut att det bli det mest kaotiska på generationer. Samtidigt som Labour och Tories ligger jämnt i opinionen så ser det ut som att detta kommer bli valet som ger de små partierna framgång. Hur kommer de små partiernas framgång att hota de stora partierna Labour och the Conservatives?

David Cameron och Nick Clegg har regerat Storbritannien i snart fem år. De vann med löftet att reducera budgetunderskottet till ingenting, de vann med löftet att ge Storbritannien en skjuts ut från finanskrisen. Resultatet? Budgetunderskott på cirka 100 miljarder pund per år, en höjning av universitetsavgiften till 9 000 pund per år och ”the food banks” återkomst. Cirka tre och en halv miljoner barn lever nu i fattigdom i Storbritannien och fler och fler människor har svårare att få pengarna att räcka till: Man får välja mellan att ha huset varmt eller ha mat på bordet.

Är Ed Miliband Storbritanniens nästa premiärminister?

Samtidigt har de rika blivit rikare, finanscentrumet i London mår bra medan resten av Storbritannien går knackigt framåt. Ungdomar har inte råd att köpa hus och många vill men har inte råd att studera efter höjningen av avgifterna till universiteten gjordes av den nuvarande regeringen bestående av the Tories och Liberal Democrats.

Det är mot bakgrund av detta som Storbritannien går mot val. Vilken som går vinnande ur striden är mycket osäker, men mycket på pekar på att det är Ed Miliband som kommer blir Storbritanniens näste premiärminister. Samtidigt går småpartierna framåt.

UKIP:s Nigel Farage.

David Cameron hotas av UKIP som de senaste åren gått fram i opinionen. Just nu ligger UKIP och pendlar mellan 13-17 procentenheter i opinionen. UKIP har idag två parlamentsledamöter, båda tidigare ledamöter för de konservativa. Partiledaren Nigel Farage sitter med i EU-parlamentet men hoppas vinna en plats genom South Thanet. Huruvida UKIP får mer än 2-3 ledamöter i parlamentet är högst oklart, även med 15 procent så ser de inte ut att kunna vinna så många ledamöter.

UKIP är Storbritanniens motsvarighet till Sverigedemokraterna kan man nästan säga. De är emot invandring, de vill dra ut Storbritannien ur EU. De vill även privatisera mer, i samma anda som Margaret Thatcher. De har drabbats hårt av olika skandaler det senaste året, vilket gett ledaren Nigel Farage sämre opinionssiffror. 
 

David Cameron är nuvarande premiärminister.

Sedan har vi the Greens, med Natalie Bennet som partiledare. Greens har en parlamentsledamot, Caroline Lucas från Brighton. De är även styrande parti i Brighton. Det är först under det sista året som de seglat upp i opinionen, det svämmar in nya medlemmar och har nu fler medlemmar än UKIP och Liberal Democrats. De vinner mycket på att vara mer vänster än Labour och för att de anses som ”outsiders”, de tilltalar främst yngre väljare. Ett av hoten mot Ed Miliband och hans chanser att bli premiärminister. Har sagt sig villiga att samarbeta med Labour, väldig oklart om de kommer vinna mer än en plats i parlamentet.

Sedan har vi förstås SNP, skotska nationalistpartiet med Nicola Sturgeon som partiledare. Har kraftigt gått framåt sedan den skotska självständighetsomröstningen i september ifjol. Ser ut att kunna vinna 50 av 56 parlamentsplatser från Skottland.

Greens Natalie Bennet.

SNP är det största hotet mot Labour. I Skottland har Labour alltid haft flest sympatisörer, men efter omröstningen har Labour kraftigt tappat i Skottland och ser ut att bli nästan helt utan ledamöter härifrån. Många anser att det är på grund av att Labour kampanjade tillsammans med de konservativa i omröstningen om självständighet som de tappat i Skottland.

Nicola Sturgeon har sagt sig villig att stödja en regering ledd av Ed Miliband, men vill inte ingå i en regelrätt koalition. Dessutom vill man inte förnya Storbritanniens kärnvapenarsenal, något som Labour vill göra. Om SNP får så många röster som de ser ut att göra kan det kosta Labour och Ed Miliband valet.

Liberal Democrats Nick Clegg.

Nick Clegg och Liberal democrats gick kraftigt framåt i valet 2010 och Clegg var ett tag den mest populäre partiledaren i Storbritannien. Sedan de ingick i koalition med the Tories har deras opinionssiffror dock dalat. Mycket tack vare att Nick Clegg bröt löftet om att inte höja universitetsavgifterna. Sveket mot studenterna kommer kosta Clegg dyrt.

Det ser till och med ut som att Nick Clegg kan komma att förlora sin plats i parlamentet mot Labour, om så blir fallet kommer troligen inte Liberal Democrats att ingå i någon fler koalition med the Tories. Om väljarna kommer tillbaka till de liberala så kan det betyda färre röster för Labour, dit många av de forna liberala röstarna har gått.

SNP:s Nicola Sturgeon.

Ed Miliband och Labour ser ut att ha störst chans att vinna i valet. Oavsett om de får färre röster än Tories så kan de få fler platser i parlamentet, dessutom så kommer SNP att släppa igenom en regering ledd av Miliband, enligt Nicola Sturgeon. David Cameron däremot, kommer få det svårare att kunna bilda en stadig regering. Även med support från UKIP och Liberal Democrats så kommer de troligen inte skrapa ihop fler än lite över 300 platser i parlamentet, när man behöver 326 för en majoritet. Labour ser just nu ut att kunna vinna 280-290 platser, medan SNP kan vinna så många som 40-50 platser. Tillsammans ger det 320-330 platser i parlamentet. Miliband och Labour ser alltså ut att ha störst chans att vinna valet just nu.  

Ställningarna just nu: Labour 34 procent. Conservatives: 33 procent. Liberal Democrats: 7 procent. UKIP: 14 procent. Greens: 6 procent.

Jag kommer framöver att skriva mer och mer om det brittiska valet som står för dörren. Valet i Storbritannien ser ut att bli en riktig nagelbitare med ingen klar segrare i dagsläget. Storbritannien är viktigt för Sverige och det ligger oss nära, dessutom är de viktiga internationella partners. Att Ed Miliband ser ut att bli premiärminister är även det ordentligt spännande. Om du är intresserad av brittisk politik och det brittiska valet 2015 är du välkommen att följa min blogg fram till valet. Jag kommer fortsätta att uppdatera den med nyheter om valet framöver. 

JOHN SMITH - PREMIÄRMINISTERN SOM ALDRIG VAR

John Smith är i stort sett bortglömd idag. Men för 20 år sedan var han
den som som mest troligt skulle bli den näste premiärministern. 

HISTORIA/LABOUR/BRITTISK POLITIK

Inte många idag vet vem John Smith var. För 20 år sedan dog Smith av en massiv hjärtinfarkt, tre år innan det brittiska valet 1997. John Smith är en i stora drag bortglömd gigant inom den brittiska politiken, vilket är mycket tråkigt. Han var den sortens politiker som vi idag så desperat skulle behöva. Så, varför var John Smith viktig för brittiska Labour och för deras valvinst 1997?

Under 1980-talet hade Labour förvandlats till Storbritanniens ”de-facto” oppositionsparti – de hade ingen chans att återta makten från Margaret Thatcher och hennes Conservatives. Vid valet 1983 gick Labour till val med Michael Foot som partiledare. Foot var hårt kritiserad i media för hans stil, hans ålder och hans ”helgalna” idéer. Egentligen kanske Foot aldrig var menad att vara partiledare, egentligen, han var mer en ”tänkare” och en mycket skicklig talare.

Neil Kinnock ( till vänster) och John Smith stod
varandra nära politiskt och blev bundsförvanter. 

Vid valet 1983 gjorde Labour ett katastrofval och Conservatives vann med stor majoritet – mycket tack vare euforin och det pånyttfödda nationella självförtroendet efter Falklandskriget. Innan Falklandskriget visade mätningar på att Margaret Thatcher skulle få det svårt att vinna en klar majoritet av rösterna och en majoritet av platserna i parlamentet. Men det visade sig som sagt att Thatcher skulle vinna en förkrossande seger mot Foot och Labour.

Efter katastrofvalet avgick Michael Foot som partiledare och walesaren Neil Kinnock tog över som partiledare. Kinnock tog Labour stadigt närmare centerfåran i politiken och var inte fullt lika vänstervriden som Foot var. Under åren fram till och med valet 1987 så såg det under den större delen av tiden ut som att Thatcher skulle vinna mot Kinnock, men 1986 så tog Labour ledningen och var före Conservatives flera månader.

När valdagen väl kom, så visade det sig dock att Margaret Thatcher och Conservatives hade vunnit en tredje gång, denna gången vann Thatcher ännu en stor majoritet mot Labour. Neil Kinnock avgick inte som ordförande och fick förtroendet att leda Labour fram till valet 1992. Väljarna såg dock aldrig riktigt Kinnock som en premiärminister, och han hade under sin tid som partiledare väldigt svårt att övertyga den större majoriteten av britterna att han kunde bli en bra premiärminister.

Gordon Brown (till höger) lyftes fram mycket av John
Smith under hans tid som partiledare. 

1990 var ett år som skulle gå till historien i brittisk politik. Thatcher införde en hårt kritiserad skattepolitik som britterna var starkt emot och enorma upplopp följde. I London utbröt ett fullskaligt kaos i efterdyningarna av Thatchers nyinförda skatt. Högt uppsatta figurer i the Conservatives genomförde en plott och tvingade fram Margaret Thatchers avgång, och den EU-vänlige kabinettmedlemmen John Major tog över som premiärminister.

Under den här tiden såg det riktigt bra ut för Labour i opinionsundersökningarna, som visade ett klart försprång för Kinnock. Under åren som ledde upp till valet 1992 såg det ut som att Neil Kinnock var Storbritanniens näste premiärminister, faktiskt så trodde nästan alla att John Major skulle få lämna  10 Downing Street 1992.

Men, så blev inte fallet. Labour förlorade ännu en gång. En hatisk mediekampanj riktad mot Neil Kinnock och ett par valkampanjsfiaskon för Labour sågs som den största förklaringen till att Kinnock förlorade mot Major. Nu avgivk Neil Kinnock och John Smith tog över som partiledare för Labour.

John Smith hade stått Neil Kinnock väldigt nära politiskt, och han hade varit den person som haft ansvar för partiets ekonomiska politik. Inför valet 1992 hade John Smith lyfts fram väldigt mycket av Labour och han hade lanserat en skuggbudget som skulle visa på Labour regeringsduglighet.

Till skillnad från Kinnock sågs Smith i positiv dager hos britterna. Folk såg i honom en man med stort intellekt, stor integritet och ett stort ledarskap. Folk litade på honom. Man såg på honom som en person man kunde lita på. John Smith fortsatte moderniseringen av partiet och 1993 antog Labour på Smiths initiativ nya regler vad gällde fackens inflytande i val av partiledare (Ed Miliband har fortsatt i denna tradition, och har fullföljt det Smith påbörjade).

Tony Blair (till vänster) var
ofta frustrerad över hur
Smith ledde partiet. 

Samtidigt ändrades inte så anmärkningsvärt mycket i politiken hos Labour förövrigt, och det fanns många yngre, ”hungriga” politiker inom Labour som inte var nöjda med hur John Smith ledde partiet. De politiker som var mest missnöjda var Smiths efterträdare Tony Blair och Peter Mandelson, bland många andra.

Den framtida premiärministern Gordon Brown blev starkt promotad av John Smith, såväl som John Prescott (som båda två skulle bli arkitekter i vad som skulle komm att kallas New Labour) medan Tony Blair och tidigare nämnda Peter Mandelson lämnades lite grann i bakgrunden. Mycket ill Blairs förtretelse.

Nu såg det verkligen ut som att Labour skulle komma att vinna valet 1997, och efter flertalet skandaler angående ministart i Major-regeringen såg det klart ut att John Majors parti inte skulle kunna vinna valet 1997. Det var som nästan redan ”bestämt” att den näste premiärministern hette John Smith och att Labour skulle vinna.

Men John Smith blev aldrig premiärminister. 1994 drabbades han av en kraftig hjärtattack och dog abrupt. Storbritannien chockades av Smiths död och Labour likaså. Man hade förlorat en gigant inom partiet och nu skulle man vara tvungen att finna en ny partiledare – igen.

De två som det stod emellan var Tony Blair och Gordon Brown. Många trodde från början att Brown hade störst chans att bli partiledare, men Brown och Blair kom överrens om att det skulle bli Blair som tog över efter Smith. Och så blev det. Moderniseringen av Labour tog nu på ordentligt fart och Blair och Brown stöpte om partiet till ”New Labour”, och man parkerade sig stadigt i mittfåran av brittisk politik.   

Gordon Brown och Tony Blair kom överrens om att
Blair skulle bli partiledare innan Brown. 

New Labour med Tony Blair i spetsen vann en jordskredsseger 1997 och många ger Tony Blair all beröm för vinsten, som om Labour aldrig skulle ha kunnat vinna utan honom. Detta är fel och jag tycker det är tråkigt att man glömde bort vem det var som gjorde det möjligt för Blair att fortsätta stöpa om partiet, vem det var som gav Labour regeringsduglighet inför väljarna. Den mannen var John Smith, och det var mångt och mycket på grund av honom som Tony Blair kunde vinna valet 1997 och bli premiärminister.

Om inte Smith hade drabbats av en hjärtinfarkt och dött 1994, hade han blivit premiärminister. Mycket hade antagligen sett annorlunda ut. Storbritannien hade fått en premiärminister som satte folket främst, inte de stora bolagen eller bankerna. En premiärminister som med stor skepsis sett på när George W. Bush invaderade Irak, och han hade aldrig gått med på att sända brittiska trupper i strid i Irak. Labour hade aldrig blivit omstöpt till New Labour heller, och troligtvis hade aldrig Tony Blair blivit premiärminister. 

Många anser idag att John Smith är den bästa premiärministern Storbritannien aldrig hade, och jag håller fullständigt med. 

ED MILIBAND STORBRITANNIENS NÄSTE PREMIÄRMINISTER?

Ed Miliband leder i opinionsundersökningarna inför 2015 års val i
Storbritannien.

UTRIKESPOLITIK/LABOUR/STORBRITANNIEN

Det är drygt ett år kvar till valet i Storbritannien. Opinionsundersökningarna har under ungeför två år visat på en valseger för Ed Miliband och hans parti Labour Party. I slutet av april visade flera mätningar att premiärminister David Camerons parti Conservatives gått om Labour. Vem kommer att vinna valet 2015 i Storbritannien?

I dagsläget är det högst oklart vem som kommer att knapa hem segern i det brittiska valet som äger rum om lite mindre än ett år. Opinionsläget sedan 2012 och fram till april i år har visat på klar majoritet för Ed Miliband och Labour över David Camerons’ Conservatives.

Det borde vara glada nyheter för Ed Miliband och toppskiktet i Labour Party, men det är inte riktigt så.  Även om Labour fortfarande leder i opinionen så är Ed Milibands förtroende lågt hos väljarna. Bara 1 av 5 ser honom som ”premiärministeraktig”, medan endast 22 procent har förtroende för Ed Miliband och Ed Balls ekonomiska politik. Det här är förstås inte bra, och det måste till något drastiskt för att ändra på dessa skräcksiffror för Ed Miliband.

Ed Miliband och Ed Balls har lågt förtroende bland
väljarna vad gäller ekonomin. 

Men fortfarande så leder Labour och Ed Miliband i de allra flesta opinionsundersökningar. Men frågar är för hur länge. När valet börjar närma sig och väljarna på allvar ska bestämma vem som ska styra Storbritannien i 5 år framåt, så kommer det låga förtroendet för Miliband att ligga honom i fatet.

Men den som mest troligt är Storbritanniens näste premiärminister är ändå Ed Miliband. Under de två senaste åren har Miliband gått ut med löften om en frysning av elräkningar under två år, löften om högre minimilön, minska invandringen för människor utanför EU och större krav på EU-migranter från öst för att stoppa lönedumpningen. Och förstås får man inte glömma att det var tack vare Miliband som det brittiska parlamentet ifjol röstade nej till ett brittiskt stöd för bombning av Syrien.

Vad som också är beundransvärt med Ed Miliband är hans förmåga att vända svåra motgångar till framgångar istället. Först var det hans ledarskap vad gäller utfrågningen av telefonavlyssningsskandalen 2011 som tillslut ledde till att tidningen News of the world fick läggas ned. Här var Miliband också kritisk till att dagstidningar i Storbritannien har för stort inflytande i politiken. 2013 var det kritik mot hans förmåga att distansera Labour från facken, vilket han värjde genom att genomföra kritiska reformer vad gäller fackens inflytande i valen av partiledare. Senare under 2013 publicerade Daily Mail en artikel som anklagade Milibands pappa för att ha varit en landsförrädare. Miliband gick emot praxisen att inte slå tillbaka mot dagstidningar. Han slog tillbaka hårt mot Daily Mail som tillslut fick backa och be om ursäkt.

Ed Miliband är mest troligt Storbritanniens näste
premiärminister.

Men väljarna ser fortfarande inte Ed Miliband som premiärministeraktig, trots allt. Vilket enligt mig är väldigt märkligt. Allt detta som Miliband gjort under sina fyra år som oppositionsledare visar enligt mig ett stort ledarskap och förmåga att leda. Det som är mest tragiskt är att många britter inte tycker om Miliband pågrund av hans ”töntiga” stil, hans ”jobbiga” röst och hans utseende. Det är riktigt tragiskt när man nu verkar värdera politiker efter deras klädstil, utseende mm. istället för att ta i beaktning deras ledarskap, skicklighet och integritet.

Mest troligt är som sagt dock att Ed Miliband blir Storbritanniens näste premiärminister. Vilket gläder mig enormt mycket då han under de senaste åren har seglat fram som en av mina främsta politiska förebilder. Oavsett om opinionsledningen har smalnat av för Labour så är valsystemet i Storbritannien (First Past The Post System) mer gynnsamt för Labour, dessutom visar undersökningar att Labour ligger 15-20 procentenheter före Conservatives i de valkretsar som är mest viktiga för en valseger 2015. Även om Conservatives och Labour skulle få ungefär lika stor del av rösterna så kommer Labour vinna. Conservatives behöver omkring 5-7 procent högre andel av rösterna än Labour för att få majoritet, medan Labour skulle kunna ligga 2 procent under Conservatives men ändå bli största partiet i parlamentet.

Ett spännande år ligger framför oss som är intresserade i brittisk politik och jag hoppas (och tror) att Ed Miliband är Storbritanniens näste premiärminister. 

LORD HALIFAX SOM BRITTISK PREMIÄRMINISTER 1940: HUR HADE HISTORIEN SETT UT DÅ?

Lord Halifax var den politiker inom det Konservativa
Partiet med mest erfarenhet. Ändå avstod han från
premiärminister posten. 

HISTORIA/POLITIK/ALTERNATIV HISTORIA/EUROPA

Vi känner alla igen historien om hur britterna själva stod upp emot nazisterna under de kritiska åren 1940-41. Frankrike var slaget och ute ur matchen, Beneluxländerna likaså, halva Norden var ockuperade av Tyskland och de enda som var kvar som motpol mot Hitlers Tyskland var det Brittiska Imperiet. Slaget om Storbritannien stod vid dörren och knackade på.

Winston Churchill har blivit något av en brittisk heroisk krigsledare. Hans berömda trotsighet mot Nazismen och hans fasta beslutsamhet att befria kontinenten från Hitlers järngrepp har gått till historien som någonting heroiskt och tappert.

”Jag har inget annat än blod, svett och tårar att erbjuda”, uttryckte sig Churchill berömt i ett av hans många radiotal till det brittiska folket. För vissa var det inte självklart att Churchill skulle bli premiärminister efter Neville Chamberlain. Churchill var trots allt mannen som hoppat mellan olika partier titt som tätt och mannen som ledde fiaskot vid anfallet av Dardanellerna under det Första Världskriget som ansvarig för den brittiska flottan. Churchill var också den som var villig att belåna hela det Brittiska Imperiet och tillslut ge efter för USA om Stalins ambitioner i Östeuropa, som ledde till det Kalla Kriget. Vad hade hänt ifall en man vid namn Lord Halifax hade axlat rollen som brittisk premiärminister istället, under dessa kritiska år i den brittiska och europeiska historien?

Under större delen av 1930-talet stod Churchill som motpol mot premiärministrarna Stanley Baldwin och Neville Chamberlain. De var alla tre medlemmar inom det Konservativa Partiet, Churchill blev synonym som den som ville rusta upp den brittiska militären, flottan och flygstyrkan. Han litade inte på Hitler, och han visste om (genom hemliga rapporteringar) att Hitler inte följde Versaillesavtalet och att Tyskland rustade till krig mot Storbritannien och Frankrike.

I det Brittiska Parlamentet kunde man ständigt höra hätska anföranden från Churchill, som varnade om ett Tyskland som var på väg att växa sig starkare än Frankrike, något som Versaillesfördraget skulle förhindra.

Baldwin och Chamberlain förde en politik som gick ut på att ge efter för Hitler ”Eftergiftspolitiken” som den kom att kallas. Man litade på att efter att ”Herr Hitler” fått tillbaka Tysklands rättmätiga områden skulle han vara nöjd. Vi vet att så inte blev fallet, men under 1930-talets deprimerade Europa var ledarna för världens två största nationer inte villiga att starta ett nytt stort krig i Europa.

Ifall Storbritannien och Frankrike attackerat Tyskland 1938 istället för i slutet av 1939 är jag nästan säker på att de Allierade skulle ha vunnit mot Tyskland. Vi hade sluppit ett världskrig och efterföljderna av detta, vi hade sett ett Europa som inte var lika skuldsatt som efter kriget, ett Europa som inte låg i ruiner efter ett världskrig. 1938 var Tyskland inte alls förberedda för ett krig mot Frankrike och Storbritannien.

1938 skickade premiärministern Neville Chamberlain iväg sin utrikesminister Lord Halifax (vissa kallade honom ”The Holy Fox”, han var en väldigt ihärdig rävjägare) till Tyskland för att umgås med den nazistiska eliten. Han fick ett ganska positivt intryck av både Göring, Goebbels och Hitler. Han skrev senare i sin dagbok bland annat att han tyckte att Nazismen var att föredra framför en expansion av Kommunismen från öst.

Winston Churchill var en
skicklig retoriker och var
vida känd för sina
eggande radioframträdanden.

Halifax umgicks med Hitler och eliten för en tid, stiftade bekantskap med dessa för att lära känna dem. En berömd händelse är när Halifax klev ut ur bilen en kväll för att äntra restaurangen de skulle äta vid, då han nästan misstog Hitler för att vara en av uppassarna. Det var så nära att han misstog honom för att vara uppassare att han var på väg att lämna över sin kappa till Hitler. Han medgav i sin dagbok att det var fruktansvärt genant att han nästan misstagit honom för att vara en uppassare, men han medgav att Hitler var ju ”klädd som en uppassare med uniformen på”.

Efter att ha kommit tillbaka till Storbritannien varnade dock Halifax Chamberlain från att ge efter alltför mycket för tyskarna. Han hade fått intrycket att tyskarna var missnöjda med Versaillesfördraget och att han (Halifax hade läst manifestet och boken Mein Kampf) visste med sig att Hitler ville att Tyskland skulle bli den dominerande makten i Europa.

När kriget kom och Frankrike blivit ockuperat och utslaget ville Halifax sluta fred med Tyskland. Chamberlain valde att avgå och ett krismöte blev tillkallat för att utse hans efterträdare. De enda inom det Konservativa Partiet som kunde ses som möjliga efterträdare var Winston Churchill och Lord Halifax. Churchill var inte beredd att gå i fred med Tyskland, och var en inbiten Imperialist. Det Brittiska Imperiet skulle inte backa, var hans slagord.

Lord Halifax, däremot, ville sluta fred med tyskarna. Han var inte redo att offra hela Imperiet för att slå ut Tyskland, menade han. Han insåg att det var orealistiskt vid detta tillfälle att föra krig. Britterna hade inte hunnit rusta upp sin militära maskin till den grad som tyskarna gjort, och han visste att de nästan var bankrutta och ville inte skuldsätta landet ännu mer än det redan var. Dessutom visste han att Hitler beundrade britterna och ville lämna de ifred. Halifax insåg att tyskarnas nästa drag skulle bli att invadera Sovjetunionen. Han ansåg som så att dessa två ”ondskans imperier” skulle få kriga tills något av de inte längre stod upp och att Storbritannien sedan skulle agera utefter situationen som uppstod.

Lord Halifax tillsammans med Hermann
Göring på rävjakt i Tyskland 1938. 

Krigskabinettet var i början av förhandlingarna redo att välja Halifax som premiärminister och ville sluta fred med Tyskland. Lord Halifax var trots allt den man inom partiet som hade bäst erfarenhet och sågs som den mest kompetente politikern. Chamberlain frågade så Lord Halifax ifall han ville bli Storbritanniens nye premiärminister. Förbryllande nog tackade Halifax nej. Han skyllde det på att han var en för svag krigsledare gentemot Churchill, hans sviktande hälsa och att detta inte var något han var redo att göra. I inledningarna av förhandlingarna hade det varit klart att Halifax skulle bli premiärminister, men nu var det helt plötsligt inte lika säkert.

Så, efter ett par dagars diskussioner valdes Winston Churchill till premiärminister, och vi vet alla vad som skedde därefter. Storbritannien fick hjälp av USA, Tyskland slogs ut och Kalla Kriget följde därefter, tillsammans med nedmonterandet av det Brittiska Imperiet pågrund av de missgynnande lån USA gav britterna.

Churchill misslyckades egentligen med sitt mål: Att det Brittiska Imperiet skulle bestå till varje pris. Han var den man som skuldsatte hela Imperiet och gav efter för amerikanarna och deras vilja att låta Stalin ta över Östeuropa. Han sålde också ut hela Imperiet till USA.

Jag är av den meningen att ifall Halifax istället valts som premiärminister hade allting sett annorlunda ut. Han hade dragit sig ur kriget med bästa möjliga förmåner för britterna. Jag tror att efter detta hade han rustat upp Storbritannien för att sedan sticka en kniv i tyskarnas rygg medan Hitler var på fälttåg i Sovjetunionen. Det är mycket möjligt att britterna och samväldet hade kunnat samla sig och invadera Västeuropa på egen hand vid eller omkring 1944 om de stannat utanför kriget till dess och rustat för fullt.

Sovjet och Tyskland skulle vara utmattade av krig vid detta laget, och med hjälp av en brittisk offensiv i Väst hade ryssarna kunnat föra tyskarna på reträtt i Öster. Britterna hade troligen hunnit till Berlin innan ryssarna och större delen av Europa kunde ha blivit skonade från Kommunismen.

"Fred i vår tid", proklamerade Chamberlain. Vi vet att
så inte blev fallet, men han trodde att Hitler gick att stoppa
genom diplomati. 

Det Brittiska Imperiet hade räddats (för stunden i alla fall, Indien skulle bli självständigt en kort tid därpå ändå) och USA hade inte på långa vägar fått den maktstatus det fick efter kriget. Kalla Kriget hade kunnat undvikas, eller så hade det istället uppstått friktioner mellan kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike på ena sidan, USA i mitten och Sovjetunionen på den andra sidan. USA var antikolonialistiska och det var deras avsikt att få ned det Brittiska Imperiet. Det var därför de gav sådana dåliga lån till britterna och bakband dem, för att de skulle bli tvungna att ge upp Imperiet.

Jag vet inte om de europeiska imperierna bestått till idag, eller hur det gått med Sovjet, och jag vet heller inte om det varit att föredra med en värld dominerad av det Brittiska Imperiet, Sovjet och USA. Troligen hade vi åtminstone sluppit en massa konflikter som uppstod under Kalla Kriget i Afrika och Asien bland annat.

 Sammanfattningsvis: Det var riktigt nära att Lord Halifax valdes till brittisk premiärminister 1940 istället för Winston Churchill, och vi hade kanske sett en helt annorlunda värld till följd av detta – bättre eller sämre, det vet jag inte, men vi hade troligen sluppit ett fullskaligt Andra Världskrig. 

EUROKRISEN BANAR VÄGEN FÖR ETT FÖRENTA STATERNA AV EUROPA?

EUROKRISEN/EU:S FRAMTID

”Mer samarbete!” ”Tätare regelverk!” ”Bättre kooperativt samarbete!” så har parollerna gått de senaste veckorna, till en följd av eurokrisen i allmänhet och det kaos som råder i Grekland i synnerhet. En tätare fiskal union, menar många, är en nödvändighet för att slippa kriser som denna i framtiden. En politisk union, menar många (bland annat kräver Angela Merkel, Tysklands förbundskansler ett införande av en tätare ekonomisk union) är vägen framåt för Europa och EU. Jag citerar här vad förre tyska förbundskanslern Gerhald Schröeder sagt om krisen inom EU: 

“Den rådande krisen gör det klart för oss att vi inte kan ha ett gemensamt valutaområde inom Europa utan att också ha en gemensam fiskal, ekonomisk och politisk union … Vi borde göra om den Europeiska Kommissionen till en regering, som i sin tur skulle kunna vara ’övervakad’ av det Europeiska Parlamentet. Summa summarum, vi borde skapa ett Förenta Staterna av Europa”.

Vad skulle ett Förenta Staterna av Europa innebära, och varför är jag emot ett sådant införande?

Om man går tillbaka i historien och kollar på hur Förenta Staterna av Amerika kom till, så kan man dra en del likheter till hur det ser ut i dagens Europa. De tretton kolonierna hade precis brutit sig loss från det dåvarande Engelska Imperiet, och man var ännu ingen federal union. I det dåvarande USA var varje före detta koloni en självständig stat. Man tävlade om vem som hade bästa ekonomin osv. Efter ett tag kom idén om ett Förenta Staterna av Amerika upp och man började dela in sig i två läger: Unionister och anti-unionister. Unionisterna vann tillslut och en konfederation och skapandet av ett Förenta Staterna av Amerika skapades.

Under den här tiden var många av staterna i USA plågade av skuldberg efter självständighetskriget mot England, och många av de rikare delstaterna var lite oroliga över vilka som skulle få betala för vilkas skulder osv. och detta försvårade skapandet av USA en aning. Tillslut skapades ändock ett unifierat USA och man blev tillslut den supermakt vi tar för givet idag.

Likheterna med hur det såg ut i Nordamerika under slutet av 1700-talet och Europa anno 2012 är rätt många. Tyskland är bittra över att betala för andra länders misstag. Frankrike tänker spendera sig ur krisen. Grekland är i ett regelrätt kaos på brinken till ett armageddon. Storbritannien är rädda för att ge ifrån sig makten till Tyskland genom ett tätare samarbete. Spanien verkar inte inse vilka problem de har framför sig med en arbetslöshet på chockerande 25 (!) procent osv. osv.

Angela Merkel har sagt flera gånger om, att ifall tyskarna ska få betala för andras snedsteg måste det till en mycket tätare integration mellan medlemsstaterna, så att DE kan förhindra att medlemsstaterna får ihop budgeten och inte ligger på minusstrecket och att man inte spenderar för mer än vad man har råd.

Det här har väckt en del irritation i Storbritannien. City of London, där den större delen av Storbritanniens bankverksamhet (bland annat) håller till, står för ca 20-25 procent av Storbritanniens statsbudget. Att ge ifrån sig detta till Frankfurt vore att ”ge vika” för tyskarna, menar man. De har all anledning att vara skeptiska. Ifall en tätare union (en federation tom.) skulle troligen merparten av ekonomin vara driven från tyskt håll, och Storbritannien skulle stå där med händerna i fickorna och huvudet nedsänkt, och vara bara en del av en större, europeisk stat.

En fiskal union med allt vad råder skattehanteringen, pensionsutdelning osv. styrt från EU-håll är vad som lagts fram på bordet den senaste tiden. Det här skulle innebära en kraftig överlämning av suveräniteten för medlemsländer som accepterar den. Men det finns ett annat hot mot medlemsländerna också, nämligen demokratin inom EU.

Ett kraftigt demokratiunderskott har börjat växa fram, detta synnerligen inom EU, menar många, och jag är av samma åsikt. Varför skulle man inte kunna säga det, då vi har en situation idag där teknokrater väljs in som ordförande hit och dit inom viktiga organ i EU, och ordföranden för kommissionen (Manuel Baroso) väljs in utan att vi medborgare får säga något om saken. Eller varför vi har en odemokratiskt vald ”president”, Herman van Rompuy? Det är även häpnadsväckande att de teknokratiska regeringarna i Italien och Grekland (innan valet åtminstone) var influerat från tyskt håll. Det här är oroväckande och här kan man se vart en del av problemet ligger, Tyskland har för stor makt inom beslutsfattandet inom EU.

I Grekland lever mängder av människor på gatan, man har inte råd att köpa mat, cancersjuka blir utan behandling då sjukhusen har för lite pengar, skolor stängs och människor begår självmord i ökande utbredning, detta samtidigt som Tyskland och banker tvingar på grekerna ännu hårdare åtstramningar. Det här är att kväva en hel befolkning, eller rättare sagt: Svälta en hel befolkning. Situationen i Grekland kommer troligen inte bli bättre nu än förut, oavsett med ny regering eller inte. Ytterligare stödpaket från olika håll kommer försvåra krisen, och jag tror att Grekland inte kommer kunna återhämta sig förrän de förklarats bankrutta och infört sin egen valuta. Det är ett hårt och kallt stålbad, men jag tror det är vad man behöver ta sig igenom för att resa sig på nytt. Euron är dömd att misslyckas utan en politisk union, där budgeten sköts gemensamt. Man kan faktiskt inte ha en gemensam valuta i över tjugo självständiga stater där varje enskild stat ansvarar för sin ekonomi, det förstår vem som helst att någon eller några kommer att råka illa ut tillslut.

Inte bara i Grekland ser situationen dyster ut. I Storbritannien ligger snart 2-3 miljoner barnfamiljer under det streck där man kan beskrivas som fattig. I USA ges matkuponger ut till över 45 miljoner (!) av dess invånare för att de inte har råd att köpa mat. I Sverige ser vi en ungdomsarbetslöshet på 25 procent och ökande utanförskap och ökande utbredning av fattigdom. Europa är inte guld och gröna skogar längre. Och det är vi medborgare som får känna av smärtan av konsekvenserna från ”våra” bankers och regeringars dåliga investeringar, bland annat. Det är nog få bankchefer som lever knapert idag, ändå är det bankerna som får pengar av oss skattebetalare för att de håller på att gå under pågrund av saker de gjort fel. Det är vansinne.

Våra folkvalda politiker ger iväg våra skattepengar till att stödja banker som håller på att gå omkull. Självständiga banker. Istället för att låta utomstående banker ta smällen av det de åstadkommit får vi medborgare känna det istället, och vi pröjsa för det. Jag förstår inte hur man kan få det att gå ihop eller få det att låta sunt. Det är egentligen häri problemet ligger: Våra politiker går ärenden åt finansvärlden och inte oss medborgare, och jag tycker det är dags att återinföra demokratin som vi förlorat på vägen.

Istället för en tätare, odemokratisk Europeisk Union, borde vi börja tänka mer på vad som är bäst för oss medborgare. Farhågorna med ett Förenta Staterna av Europa är inte den att jag inte vill bli hopsatt med andra europiska länder, nej, farhågorna ligger i att vi har ett hutlöst stort demokratiunderskott inom EU idag, och inte förrän den dag vi fixat det, kan åtminstone inte jag stödja att ge upp vår självständighet till teknokrater i Bryssel, och jag hoppas inte du är beredd att göra det heller. Först när vi medborgare får det inflytande som demokratin kräver kan jag gå med på ett tätare europeiskt samarbete, inte före.

VÄNSTERVINDAR DRAR FRAM ÖVER EUROPA

Ed Miliband var den stora vinnaren igår i Storbritannien, där hans parti
Labour starkt gick framåt. 

UTRIKESPOLITIK/EUROPA

Det har under de gångna åren blåst kraftiga högervindar genom Europa. Socialdemokrater och andra vänsterpartier har under eller efter finanskrisen röstats ut ur parlament runtom i Europa, land efter land. Krisen sågs som en följd av den gångna politiken. Idag är det endast ett fåtal europeiska länder kvar som har ett socialdemokratiskt styre. Resterande länder styrs av högerpartier som tror på en åtstramningspolitik som det vinnande receptet för att ta oss ur krisen. Ser vi nu hur detta är på väg att vända? Med ett stundande maktskifte i Frankrike framför oss, där socialisten Francois Hollande ser ut att vinna i presidentvalet mot sittande högerpresidenten Nicolas Sarcozy och Labours framgångar i Storbritannien tyder mycket på att Europas folk inte tror på åtstramnings och nedskärningspolitik som ett svar till krisen.

Francois Hollande blir troligtvis Frankrikes
nya president i kommande presidentval. 

I Storbritannien hade man igår över hela landet ett slags kommunval, där man valde in sina representanter i kommunstyrelser. Under valet gick arbetarepartiet Labour med Ed Miliband som ledare kraftigt framåt och vann uppemot 700 platser i de olika kommunerna (det fanns omkring 1700-2000 platser att vinna). Förlorarna var det styrande högerpartiet Conservatives (premiärminister David Camerons parti) som förlorade flera hundra av sina platser. Men de största förlorarna var ändå Liberal Democrats, vice premiärministern Nick Cleggs parti.

De förlorade omkring 300 platser, fler än de förlorade förra året. Det här är häpnadsväckande, Liberaldemokraterna har alltid haft stöd från sina gräsrötter, och visade alltid starka framgångar i lokala val, inte sedan partiet sattes ihop med Socialdemokraterna i slutet av 80-talet har så dåliga resultat visats. Här ser man tydligt konsekvenserna av den koalition som råder mellan de Konservativa och just Liberaldemokraterna, där båda partier måste kompromissa för att få igenom sina respektive valfrågor.

The Conservatis med premiärminister David Cameron i
ledningen var de stora förlorarna i Storbritannien. 

Ända sedan denna konstellation sattes ihop efter valet 2010 har jag varit tveksam till den. Det var som upplagt för inre stridigheter mellan Cameron och Clegg. Camerons parti, de Konservativa, är just konservativa i grunden, medan Cleggs Liberaldemokratiska parti är, ja, just det: Liberala.

Direkt efter valresultaten började komma in så hördes rop från högerfalangen (alltså ultra-högern) inom det Konservativa partiet att David Cameron måste föra partiet längre högerut för att återfå väljarnas förtroende. Man ville ha hårdare politik förd mot EU, invandringen och jämställdhetsfrågor. Detta efter att valets andra stora vinnare, Nigel Farages euroskeptiska parti UK Independence Party (UKIP) fick oerhörda framgångar i valet, med så mycket som uppemot 13-15 procent av väljarkåren på sin sida, de flesta väljarna var besvikna konservativa väljare, som känner att Cameron dragit det Konservativa partiet för långt åt mitten av politikskalan. 

Cameron deklarerade med en gång att han inte tänkte föra sitt parti längre högerut. Troligtvis kommer han sikta in sig på att roffa åt sig de mittenväljare som Labour har överhanden om nu och låta de procent som är långt åt höger gå till UKIP. Detta kommer leda till att ett fullkomligt krig kommer föras mellan falangerna inom de Konservativa. Igen.

Nick Clegg dyster efter valresultatet. Hans parti Liberal
Democrats är på väg att implodera. 

De enda framgångarna för David Cameron torde vara borgmästarvalet i London, där hans partis kandidat Boris Johnson på nytt valdes till borgmästare i huvudstaden fram till 2016. Labours kandidat, Ken Livingstone, var honom hack i häl och låg endast fyra procent efter honom. Johnson fick 44 procent av rösterna, Livingstone 40 procent.

Alltså var Boris Johnson populärare än sitt parti, och Ken Livingstone var mindre populär än sitt parti, om man kollar på hur det gick över hela landet. Men här vann de Konservativa troligtvis inte för att väljarna hade förtroende för partiet, utan för att den kandidaten som ställde upp var just Boris, som är oerhört karismatisk och omtyckt av alla. Efter dessa framgångar i borgmästarvalet så har troligen Boris Johnson ställt sig som den som med allra högst sannolikhet kommer att kunna efterträda David Cameron som partiledare.

Ken Livingstone däremot, var den stora förloraren. Trots att han varit borgmästare flera gånger förut i London kunde han inte vinna denna gång. Livingstone förlorade troligen pågrund av den kritik och förföljelse han fått av media, och för hans anti-semitiska uttalande han gjorde under valrörelsen där han väckte frustration bland judebefolkningen i London. Detta kostade honom troligen flera procent.

UKIP:s partiledare Nigel Farage ler stort.
UKIP gick även de kraftigt framåt.

Summa summarum  kan man säga att det drar vänstervindar genom Europa, med svenska Socialdemokraterna, Hollandes Socialistiska parti i Frankrike och brittiska Labour på uppgång, och att svenska Moderaterna, Sarkozys Högerparti i Frankrike, de brittiska Konservativa och brittiska Liberaldemokraterna är på nedgång. Liberaldemokraterna är på väg att implodera som parti, och det skulle inte förvåna mig ifall en uppbrytning av partiet kommer ske inom överskådlig framtid. Nick Clegg har det tufft just nu. De andra stora vinnarna var framförallt UKIP, som visade på en kraftig uppgång över hela landet. BNP (British National Party) och SNP (Scottish National Party) hörde även de till de stora förlorarna, som förlorade många av sina väljare till Labour och UKIP.