SUEZKRISEN INNEBAR SLUTET FÖR DET BRITTISKA IMPERIET

HISTORIA

Storbritannien var länge världens mäktigaste nation. De hade ett imperium så stort att man sade att "Solen går aldrig ned i det Brittiska Imperiet". Men två världskrig tärde på imperiet, och en rad händelser markerade så slutet för det Brittiska Imperiets supermaktsstatus. 

I Storbritannien hade man länge åtnjutit makten av att styra Egypten. Suezkanalen var ett brittiskt/franskt prestigeladdat projekt som inbringade stora pengar till det Brittiska Imperiet. Efter Andra världskriget var dock egyptierna trötta på brittiskt styre och mannen som slutligen skulle köra ut britterna hette Gamal Abdel Nasser.

I Egypten var man trött på imperialistiska Storbritanniens styre. Man ville ha till ett nytt, helt och hållet självständigt styre. Mannen som skulle komma att bli ihågkommen i Egypten som den som tillslut befriade egyptierna från kolonialistiskt slaveri var Gamal Abdel Nasser.

Ledaren i Storbritannien vid tiden
för Suezkrisen hette Anthony Eden.
Han var en erfaren diplomat.

Denna kris var också den sista spiken i kistan för slutet av brittisk supermaktstatus, brittiska imperiet var inte längre betraktat som en supermakt efter denna kris, detta inledde en våg av avkolonialisering av Afrika och Asien, europeisk maktdominans var nu tillslut över, och nu var blickarna vända mot USA och Sovjetunionen, dåtidens nya supermakter.

Ledaren i Storbritannien hette Anthony Eden. Eden var en skicklig och van utrikesdiplomat, han hade tjänstgjort som utrikesminister i Winston Churchills samlingsregering under det andra världskriget. Eden var efter kriget en respekterad diplomat världen över, och han tedde sig som den naturliga efterträdaren för Churchill. 1955 var året som Eden tog över som brittisk premiärminister. Han var precis som sin företrädare Churchill väldigt mån om att behålla det brittiska imperiet som nu hade börjat knaka i hörnen.

Nasser nationaliserade Suezkanalen som britter och fransmän haft stort inflytande över tidigare, nationaliseringen sågs som en skymf av Anthony Eden och franska presidenten René Coty. På franskt initiativ inledde man en offensiv i och omkring suezkanalen, britter, fransmän och israeler trängde sig in i Egytpen, och stora brittiska och franska bombanfall mot Kairo inleddes.

Mannen som satte punkt
för brittisk dominans i
Egypten hette Gamal Abdel
Nasser. 

Anthony Eden såg Nasser som en diktator likt Hitler och Mussolini, och detta använde han för att försöka få med sig hemmaopinionen såväl som världens opinion. Detta lyckades han dock inte med. Snart rasslade det in protester från alla håll och kanter, de som vägde tyngst var dem protester som kom från USA och Sovjetunionen. Storbritannien och USA har länge åtnjutit en stark allians, men när nu Eden gick bakom ryggen på amerikanska presidenten Eisenhower blev han ursinnig. Han tänkte absolut inte stödja detta krig. Frankrike klarade sig lindrigare undan detta än Storbritannien, fastän det var fransmännen som manat på Anthony Eden med invasionen.

Sovjet, som kände ett mindre inflytande på två världsdelar var även de ursinniga. Man tänkte inte låta britter och fransmän hunsa som de ville med en sovjetisk allierad, som i det här fallet var Nassers’ Egypten. Om inte britter, fransmän och israeler lämnade Egypten omgående skulle London och Paris atombombas, utfärdade sovjets Khrushchev.

Det Brittiska Imperiet var som störst 1920. Efter Suezkrisen
började det falla sönder, idag är imperiet ersatt
av Samväldet, som tidigare hette "Det Brittiska Samväldet".

Det började bli svettigt för Eden. Han kunde inte försvara sin invasion av Egypten, särskilt inte då ett tredje världskrig var överhängande. Således drogs brittiska, franska och israeliska trupper ut ur Suezområdet några månader efter att invasionen inletts. FN-styrkor fick sättas in istället.

Detta markerade slutet för brittisk och fransk maktdominans. Man var fortfarande mäktiga, men Storbritannien fick nu böja sig för de två nya supermakterna USA och Sovjetunionen för första gången. Konsekvenserna blev stora. Eden fick avgå. Storbritannien och Frankrike sågs inte på samma sätt som förut ute i världen längre, Storbritannien var inte längre en supermakt som kunde agera på eget bevåg. Storbritannien är idag fortfarande det viktigaste landet i Europa med dess stora bankverksamheter, dess militär och dess speciella relationer med både USA och EU, och man är även medlemmar i Samväldet som omfattar alla forna kolonier.