BRITTISKA IMPERIETS FALL OCH DET BRITTISKA STORHETSVANSINNET

                Rule Britannia! Många brittiska ledare har nog längtat tillbaka till 
den forna storheten och imperiet. 

HISTORIA
Andra världskriget var, som vi alla vet, den största konflikten i historien. Kriget kostade oss miljoner med liv, det kostade oss hutlösa summor med pengar och det innebar slutet för en Europeisk dominans som pågått i flera århundraden. Det största imperiet på jorden in på 1900-talets mitt var det brittiska, som innehade över en tredjedel av jordens yta och en stor del av dess totala befolkning. Imperiet har influerat Storbritannien som nation något enormt, och många premiärministrar har genom 1900-talet försökt hävda brittisk storhet efter den snabba kollapsen av imperiet.

Innan första världskriget var den brittiska flottan överlägsen alla andra nationers flottor – flottan spelade en särskilt stor del i det Brittiska Imperiet, och britter i allmänhet var väldigt stolta över dess flotta, och det stora imperiet.

Européer lade sig lugnt tillrätta efter ett tag, man blev alltmer avslappnade, eftersom man tyckt sig ha åstadkommit mycket redan, och man kände sig som ett slags herrefolk över andra folkslag, detta gällde i synnerhet britter och fransmän, som båda åtnjöt de två största imperierna i världen.

Vid första världskrigets utbrott hade Brittiska Imperiet ett litet antal soldater i tjänst, inte mer än 250 000 stycken, vilket på den tiden var väldigt litet. Man förlitade sig helt enkelt på sin allsmäktiga flotta, som skyddat deras öar i många generationer; från spanjorernas invasionsförsök på 1500-talet till Napoleons försök att slå ut britterna i början av 1800-talet. Detta var (och är fortfarande) helt rätt inställning.

Vid första världskrigets utbrott ”tvingades” Storbritannien ut i krig på grund av sina allianser med andra västmakter. Man rustade upp sin armé och började utveckla sitt flygvapen. Den Brittiska Armén blev med tiden väldigt skicklig och vann respekt hos både motståndare och allierade. Pansarvagnen är en brittisk uppfinning, som uppfanns vid slutet av första världskriget, detta gjorde även det att britterna fick stor respekt internationellt.

Det brittiska flygvapnet utvecklade sig även det, och fick en väldigt stor roll i det kommande brittiska försvaret. Storbritannien blev ledande inom flygindustrin, och hade länge världens största flygindustri.

Den brittiska flottan märktes tappa mer kraft efter första världskriget, och tycktes inte få lika stor uppmärksamhet längre heller. Många skepp lämnades att förfalla, och man iddes inte ägna lika stor uppmärksamhet till flottan längre. Visserligen utvecklade man nya fartyg, och man vidareutvecklade och byggde nya hangarfartyg, men inte i lika stor utsträckning som till exempel japanerna gjorde innan andra världskrigets utbrott.

Under pacifismens år i efterdyningarna av första världskriget så var den militära utvecklingen rätt så slapp både i Storbritannien och Frankrike, jämfört med bland andra Tyskland och Japan. Ingen tycktes lägga någon särskild stor vikt i alla rapporter om tysk upprustning, utom Winston Churchill, som senare blev brittisk premiärminister år 1940 och 1951.

Om man i Storbritannien bara hade förhållit sig isolationistiska gentemot Nazityskland och Sovjetunionen vid andra världskrigets utbrott hade man alldeles säkert klarat sig mycket bättre än vad man nu gjorde, efter inträdet i kriget och deras ledarroll för de allierade.

Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig den 19 september 1939 efter att tyska pansarvagnar rullat in i Polen. Man hade lovat Polen hjälp i händelse av tysk invasion, och nu var faktumet här.

En isolationistisk hållning från Storbritannien och Frankrikes sida hade varit bra, för Storbritannien har aldrig haft något egentligt intresse av Östeuropa såsom Polen och de balkanska länderna, inte för resterande Europa heller för den delen. Så varför skulle man nu deltaga i ett krig som skulle komma att kosta britterna deras stolta imperium? Winston Churchill såg det som självklart att man skulle skydda Europa från diktatoriska regimer, såsom Nazityskland och Sovjetunionen.

Om Storbritannien och Frankrike fortsatt med sin pacifistiska politik hade man kunnat suttit på ”åskådarbänken” för att se Hitlers Tyskland invadera giganten i Öst, istället för en invasion i Västeuropa som han egentligen inte ville göra. Om de brittiska och franska ledarna hade läst Hitlers bok ”Mein Kampf” så hade de kunnat blivit informerade om Hitlers planer för Sovjetunionen. Hitler ville egentligen aldrig ockupera Frankrike och Benelux.

Slutligen – utan brittisk och fransk intervention i kriget – hade Nazityskland och Sovjetunionen slitit varandra sönder och samman i en sammandrabbning som slutligen hade kommit förr eller senare. Då – när Tyskland och Sovjetunionen hade slut på energi efter år av konstant krigande – hade Storbritannien och Frankrike kunnat lagt in en stöt i Tyskland, och sedan slutligen slagit ut Sovjetunionen också, antagligen utan några större svårigheter, och mer viktigt – utan amerikansk hjälp.

USA var egentligen den kraft som slet sönder det Brittiska Imperiet. Genom sina ”Lend-Lease-Agreements” som egentligen var mer till gynning för amerikanerna i slutändan ruinerade man Storbritannien än mer, och satte stopp för deras utsikter till att hålla kvar sitt imperium.

Om de europeiska imperierna varit intakta idag hade troligen världen sett helt annorlunda ut. Afrika hade kanske inte varit dränkt i konstant krigande mellan olika länder och stammar och Indien hade troligen fortfarande varit brittiskt. Östs växande inflytande hade kunnat hejdas med hjälp av de europeiska imperierna. Vi hade troligen inte sett en sådan stor flyktingström till Europa från U-länder för den delen heller.

 De europeiska imperierna skötte sina imperier relativt bra, gentemot vad många statsapparater i Afrika och Asien sköter sina nationer idag i vart fall.

Storbritannien har nog aldrig riktigt hämtat sig efter imperiets sammanbrott. Britter vill fortfarande vara en av de stora i internationell politik. Under imperiets glans dagar var man herrefolk över en stor del av världen, och mentaliteten av storhetsvansinne lever kvar hos en del britter även idag, särskilt hos de äldre generationerna. 

Brittiska premiärministrar som desperat försökt hålla kvar imperiet och försökt (vissa har lyckats) demonstrera sitt lands storhet är en del stycken från det gångna decenniet - men även premiärministrar från vårt decennium klänger sig fast och bedyrar Storbritanniens storhet. 

Winston Churchill regerade
över Storbritannien vid tiden
för imperiets stundande
sammanfall. Han var en
ihärdig imperialist som
trodde på fortsatt brittisk
världsdominans. 

Winston Churchill var en av de mest ihärdiga av imperialisterna. Han var premiärminister under Andra Världskriget och försökte desperat hålla samman ett imperium i förfall. Han ville inte ge Indien självständighet bland annat. Det var ändock Churchill som var en av de premiärministrar som fick vara med och avveckla imperiet så sakteliga. 

Anthony Eden var ledare
vid tiden för Suezkrisen.
Han var i mångt och mycket
en miniatyr av Churchill.

Anthony Eden är en annan premiärminister som försökte visa världen att Storbritannien var en makt att se upp till - och även att frukta, rent militärt sett. Han var en av Churchills närmaste män under Andra Världskriget, och som utrikesminister fick han snabbt den internationella opinionen med sig i kampen mot Hitlers Nazityskland. 

Eden efterträdde Churchill som premiärminister 1955. Under Suezkrisen försökte han att sätta Nassers' Egypten på plats, ett krig följde som blev väldigt skadligt för hans egen prestige och även sitt lands. Sovjetunionen hotade att släppa en atombomb över London och USA med Eisenhower i spetsen kände sig förrådda och var rosenrasande på honom. Domen föll snabbt - han fick avgå. Det här var en stor vändpunkt i Storbritanniens moderna historia. Nu var man inte betraktad som en supermakt längre och man fick ge vika för de nya supermakterna Sovjet och USA. 

Margaret Thatcher ledde
Storbritannien under tiden
för Falklandskriget.
Hennes starka handlande
under kriget gav landet
en ökad respekt och fick
britternas självförtroende
att komma tillbaka
starkt. 

Margaret Thathcer blev utsedd till premiärminister 1979. Hon var ett stort fan av Churchill och Eden och hennes politik var väldigt konservativ. Hon var mån om att hålla kvar de få rester som var kvar av imperiet. Hon förde hårda förhandlingar med Kina gällande överlämnandet av Hong Kong. Men det som hon skulle bli ihågkommen för var ändå hennes handlingar under Falklandskriget. Storbritannien besvarade Argentinas invasion av de avlägsna öarna med att sända en stor flottstyrka ned till Sydatlanten. 

Detta handlingskraftiga beslut stärkte britternas självkänsla och gjorde att Storbritannien åtnjöt ett nytt förtroende hos världsopinionen - man kunde minsann om man ville! 

Tony Blair förstörde mycket
av Storbritanniens respekt
världen över i och med
Irak kriget 2003. 

Tony Blair är sedd som en av sent 1900-tals och tidigt 2000-tals största politiker. Han var den premiärminister som fick lämna över Hong Kong till Kina, detta skedde 1997. Han var en premiärminister som ofta lade sig i gällande internationella frågor. Blair var en av de mest pådrivande personerna för en invasion av Irak som skedde 2003. Genom hans starka allians med George W. Bush's USA och uppvisningen om att brittiska styrkor var att räkna med kan man också se honom som en av de premiärministrar som varit väldigt måna om att påvisa britternas storhet. 

Jag ser absolut inget fel i att Storbritannien fortfarande försöker vara en av de stora spelarna inom internationell politik - tvärtom anser jag det bra att ett europeiskt land fortfarande åtnjuter samma makt som britterna trots allt fortfarande gör. Däremot anser jag det som direkt fel att Blair var med och beordrade om invasionen av Irak, vilket var ett krig byggt på rena lögner, detta skadade Storbritannien kraftigt.

David Cameron försöker hävda
Storbritanniens storhet som alla
premiärministrar före honom.
Han vill nog egentligen att hans
land åtnjuter större
makt i världen än vad det nu gör.

BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) tror jag ändå kommer spela en större roll än Storbritannien i framtiden, men jag tror fortfarande och anser det som viktigt att britterna fortsätter spela en viktig roll inom världspolitiken, dock vill jag gärna se att de skapar en egen utrikespolitik istället för att som en lydig knähund följa USA i allt dem säger. 

Det kommer bli spännande att följa Storbritanniens fortsatta utveckling och se om de kan finna sig i sin nya roll i en framtida värld där länder som tidigare varit under deras lydnad plötsligt har större makt än de själva innehar.