EN NORDISK UNION

Såhär skulle en möjlig Nordisk Unionsflagga kunna se ut, stilig eller hur? 

POLITIK

Jag älskar att spela strategispel, det har jag alltid gjort. Med strategispel menar jag inte Warcraft eller något i den stilen; nej jag menar riktiga, rejäla strategispel – spel som kräver lite mer av spelaren själv. Ett spelföretag som gör otroligt bra strategispel i subgenren Grand stragedy games är det svenska Paradox Interactive. Paradox är skapare av stora speltitlar som Europa Universalis, Hearts of Iron, Crusader Kings och min egna favoritserie: Victoria.

I Victoria (det första heter Victoria: An Empire Under The Sun och det andra smått och gott Victoria 2) axlar du rollen som statschef över ett av världens nationer i början av 1800-talet och du får leda ditt land fram till 1936, du har alltså rejält med svängrum att ändra om historien med andra ord! Valmöjligheterna är nästintill oändliga. Första gången jag spelade som Sverige i Victoria så gick det väl sisådär, jag chockhöjde skatterna (jag menar, jag ville ju införa ett välfärdssamhälle, vad kunde gå fel?) eftersom statskassan var lika tom som innandömet i en moderats skalle. Befolkningen revolterade och det blev nästan revolution. Jag kväste ned revolutionen.

Efter det lilla snedsteget ville jag återfå folkets glädje och vad vore inte bättre än att åter inlemma vårt kära grannland i öst som vi förlorat i ett förnedrande nederlag 1809 mot ryssarna? Sagt och gjort, jag byggde upp armén i den möjliga mån det gick och satte av mot Finland. En arméstyrka sattes in på Åland, en annan landsattes vid Helsingfors medan den tredje styrkan fick inta norra Finland. Det gick bra till en början, men snart hade den ryska jätten vaknat och de körde ut svenskarna ur Finland återigen och stod snart utanför Stockholms portar. Jag tvingades till förhandlingsbordet och fick gå med på att ge bort Lappland till ryssarna.

Okej, jag skulle kanske inte vilja
ha Reinfeldt som president i en
Nordisk Federation, men gärna
Jens Stoltenberg - eller varför
inte Göran Persson? 

Attans, tänkte jag, där rök Finland igen! Nåja, ingen mening i att sitta och deppa, tänkte jag. Jag byggde upp militären igen och snart hade industrin i Fattigsverige börjat expandera. Det gick snart väldigt bra för Sverige. Så en dag bestämde sig Preussen för att invadera vårt lilla grannland i söder, Danmark. Danskarna frågade oss stora starka svenskar om vi inte kunde hjälpa dem från den stora stygga tysken? Nja okej då tänkte vi svenskar – vi var sugna på att visa att vi var en makt att se upp för, så vi gick med på att sända expeditionsstyrkor till Danmark. Vi hjälpte så danskarna att köra ut tysken ur Danmark. Danskarna blev så glada att de tillfrågade oss om vi inte ville gå in i en union med dem? Efter förlusten av Finland kände vi oss mer än villiga att utbredda vårt territorium med inlemmandet av Danmark, Island, Färöarna och Grönland. Skandinavien skapades således, med huvudstaden i Stockholm. Jag anföll Ryssland återigen och tog tillbaka Lappland, Finland och Baltikum återigen. 

 Detta är förstås bara ett spel, men faktum är att det var väldigt nära på att det skulle bli en skandinavisk union på 1800-talet. En skandinavism hade skapats i Sverige, Norge och Danmark, där man var villiga att glömma bort tidigare snedsteg och bilda en stor union i norr: Våra förfäder ville skapa en stormakt, ett enat Skandinavien. Danskar och svenskar var emellertid oense om vart huvudstaden skulle ligga, vilka regenter vi skulle ha också vidare, men där fanns åtminstone en sorts skandinavisk nationalism som aldrig skådats innan.

Det som gjorde att tanken försvann var att Sverige vägrade att gå in militärt och hjälpa Danmark mot ett anfallande Preussen, likt scenariot som jag målade upp ovanför. Då jag tänker på det hela känner jag en sorts misströst: Varför kunde inte Sverige ha gått in och hjälpt danskarna, då hade vi ju haft ett Skandinavien idag, istället för diktaturen EU!

Jag anser att det absolut inte är för sent för skapandet av en skandinavisk federal stat mellan Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island (Färöarna, Grönland, Svalbard och Jan Mayen ön inkluderat såklart). Vår gemensamma BNP (hämtat från engelska Wikipedia, beräkning från 2010) skulle bli så mycket som 1 420 990 dollar. Befolkningsmängden skulle vara kring 25 miljoner invånare. Vi skulle med andra ord vara en av de större staterna i världen. 

Genom en skandinavisk – eller jag borde kanske säga nordisk – federal union skulle vi alltså hamna på ungefär trettonde plats vad gäller BNP:n, före länder som Sydkorea, Kanada och Turkiet men efter länder som Spanien och Mexiko. Det här skulle medföra att vi skandinaver skulle få en given plats kring de stora förhandlingsborden: Vi skulle bli en kraft att räkna med, med andra ord. Självfallet skulle vi lämna diktaturen EU och följa Norges exempel. Vi skulle kunna handla mer effektivt med Öst och utvidga vårt inflytande i Asien med ett tätare ekonomiskt utbyte med dessa stater.

Beware of the almighty Scandinavia!
Nej men seriöst, visst skulle det väl vara häftigt med
en skandinavisk union? 

Sverige och Norge skulle utgöra navet i denna federala union, huvudstaden skulle antingen kunna vara Göteborg eller Oslo med tanke på att dessa städer ligger rätt så centralt för alla parter. Annars skulle vi kunna köra det säkra kortet och utnämna Stockholm eller Köpenhamn till huvudstad.

Federationen skulle kunna ha två kamrar, ett underhus med proportionella val, och sedan även en senat där inte staternas storlek blir avgörande för mandatfördelningen. Vår nordiska förbundsstat skulle antingen kunna ha en president eller låta våra kungafamiljer vara kvar på något sätt.

En nordisk union skulle ha en del grundtankar som centralstaten skulle få ta hand om, medan annat skulle lämnas till länderna själva, ungefär som det fungerar i USA. De nordiska länderna har en liknande tanke kring välfärden så det skulle vara ganska enkelt att komma överens om hur den ekonomiska politiken skulle utföras. Utrikes och säkerhetspolitik skulle också vara centralstatens uppgift att ta hand om, likväl lagstiftning och även integrationspolitiken. Högre utbildning, forskning och marknadspolitiken skulle också falla på centralstatens lott att ta hand om. Jag ser det ändå som viktigt att en nordisk union skulle låta medlemsländerna ha en betydande del självstyre.

Språkfrågan skulle självfallet bli central vid bildandet av en federal union. Tills en hopsmältning av ett skandinaviskt språk (det kommer ta flera hundra år, minst) har skett så borde alla viktiga uppgifter behandlas på svenska, danska, norska, isländska och finska. Man skulle även kunna låta det stå på bara svenska och finska, eftersom danskar, norrmän och islänningar har det lättare att förstå svenska än vi förstår dem.

Det här var bara en hypotetisk fundering från min sida, jag har självfallet inte tagit med alla problem som skulle kunna uppstå vid skapandet av en union, och jag har inte heller tagit upp exakt hur det skulle kunna gå till, men jag tycker det är viktigt att våra politiker kan spinna vidare på idén om detta. Förhoppningsvis kommer vi få se en nordisk union skapas under min livstid, för jag skulle tycka det vore otroligt spännande att få vara med om något sådant historiskt – kanske till och med få vara med och utforma en nordisk union!