LORD HALIFAX SOM BRITTISK PREMIÄRMINISTER 1940: HUR HADE HISTORIEN SETT UT DÅ?

Lord Halifax var den politiker inom det Konservativa
Partiet med mest erfarenhet. Ändå avstod han från
premiärminister posten. 

HISTORIA/POLITIK/ALTERNATIV HISTORIA/EUROPA

Vi känner alla igen historien om hur britterna själva stod upp emot nazisterna under de kritiska åren 1940-41. Frankrike var slaget och ute ur matchen, Beneluxländerna likaså, halva Norden var ockuperade av Tyskland och de enda som var kvar som motpol mot Hitlers Tyskland var det Brittiska Imperiet. Slaget om Storbritannien stod vid dörren och knackade på.

Winston Churchill har blivit något av en brittisk heroisk krigsledare. Hans berömda trotsighet mot Nazismen och hans fasta beslutsamhet att befria kontinenten från Hitlers järngrepp har gått till historien som någonting heroiskt och tappert.

”Jag har inget annat än blod, svett och tårar att erbjuda”, uttryckte sig Churchill berömt i ett av hans många radiotal till det brittiska folket. För vissa var det inte självklart att Churchill skulle bli premiärminister efter Neville Chamberlain. Churchill var trots allt mannen som hoppat mellan olika partier titt som tätt och mannen som ledde fiaskot vid anfallet av Dardanellerna under det Första Världskriget som ansvarig för den brittiska flottan. Churchill var också den som var villig att belåna hela det Brittiska Imperiet och tillslut ge efter för USA om Stalins ambitioner i Östeuropa, som ledde till det Kalla Kriget. Vad hade hänt ifall en man vid namn Lord Halifax hade axlat rollen som brittisk premiärminister istället, under dessa kritiska år i den brittiska och europeiska historien?

Under större delen av 1930-talet stod Churchill som motpol mot premiärministrarna Stanley Baldwin och Neville Chamberlain. De var alla tre medlemmar inom det Konservativa Partiet, Churchill blev synonym som den som ville rusta upp den brittiska militären, flottan och flygstyrkan. Han litade inte på Hitler, och han visste om (genom hemliga rapporteringar) att Hitler inte följde Versaillesavtalet och att Tyskland rustade till krig mot Storbritannien och Frankrike.

I det Brittiska Parlamentet kunde man ständigt höra hätska anföranden från Churchill, som varnade om ett Tyskland som var på väg att växa sig starkare än Frankrike, något som Versaillesfördraget skulle förhindra.

Baldwin och Chamberlain förde en politik som gick ut på att ge efter för Hitler ”Eftergiftspolitiken” som den kom att kallas. Man litade på att efter att ”Herr Hitler” fått tillbaka Tysklands rättmätiga områden skulle han vara nöjd. Vi vet att så inte blev fallet, men under 1930-talets deprimerade Europa var ledarna för världens två största nationer inte villiga att starta ett nytt stort krig i Europa.

Ifall Storbritannien och Frankrike attackerat Tyskland 1938 istället för i slutet av 1939 är jag nästan säker på att de Allierade skulle ha vunnit mot Tyskland. Vi hade sluppit ett världskrig och efterföljderna av detta, vi hade sett ett Europa som inte var lika skuldsatt som efter kriget, ett Europa som inte låg i ruiner efter ett världskrig. 1938 var Tyskland inte alls förberedda för ett krig mot Frankrike och Storbritannien.

1938 skickade premiärministern Neville Chamberlain iväg sin utrikesminister Lord Halifax (vissa kallade honom ”The Holy Fox”, han var en väldigt ihärdig rävjägare) till Tyskland för att umgås med den nazistiska eliten. Han fick ett ganska positivt intryck av både Göring, Goebbels och Hitler. Han skrev senare i sin dagbok bland annat att han tyckte att Nazismen var att föredra framför en expansion av Kommunismen från öst.

Winston Churchill var en
skicklig retoriker och var
vida känd för sina
eggande radioframträdanden.

Halifax umgicks med Hitler och eliten för en tid, stiftade bekantskap med dessa för att lära känna dem. En berömd händelse är när Halifax klev ut ur bilen en kväll för att äntra restaurangen de skulle äta vid, då han nästan misstog Hitler för att vara en av uppassarna. Det var så nära att han misstog honom för att vara uppassare att han var på väg att lämna över sin kappa till Hitler. Han medgav i sin dagbok att det var fruktansvärt genant att han nästan misstagit honom för att vara en uppassare, men han medgav att Hitler var ju ”klädd som en uppassare med uniformen på”.

Efter att ha kommit tillbaka till Storbritannien varnade dock Halifax Chamberlain från att ge efter alltför mycket för tyskarna. Han hade fått intrycket att tyskarna var missnöjda med Versaillesfördraget och att han (Halifax hade läst manifestet och boken Mein Kampf) visste med sig att Hitler ville att Tyskland skulle bli den dominerande makten i Europa.

När kriget kom och Frankrike blivit ockuperat och utslaget ville Halifax sluta fred med Tyskland. Chamberlain valde att avgå och ett krismöte blev tillkallat för att utse hans efterträdare. De enda inom det Konservativa Partiet som kunde ses som möjliga efterträdare var Winston Churchill och Lord Halifax. Churchill var inte beredd att gå i fred med Tyskland, och var en inbiten Imperialist. Det Brittiska Imperiet skulle inte backa, var hans slagord.

Lord Halifax, däremot, ville sluta fred med tyskarna. Han var inte redo att offra hela Imperiet för att slå ut Tyskland, menade han. Han insåg att det var orealistiskt vid detta tillfälle att föra krig. Britterna hade inte hunnit rusta upp sin militära maskin till den grad som tyskarna gjort, och han visste att de nästan var bankrutta och ville inte skuldsätta landet ännu mer än det redan var. Dessutom visste han att Hitler beundrade britterna och ville lämna de ifred. Halifax insåg att tyskarnas nästa drag skulle bli att invadera Sovjetunionen. Han ansåg som så att dessa två ”ondskans imperier” skulle få kriga tills något av de inte längre stod upp och att Storbritannien sedan skulle agera utefter situationen som uppstod.

Lord Halifax tillsammans med Hermann
Göring på rävjakt i Tyskland 1938. 

Krigskabinettet var i början av förhandlingarna redo att välja Halifax som premiärminister och ville sluta fred med Tyskland. Lord Halifax var trots allt den man inom partiet som hade bäst erfarenhet och sågs som den mest kompetente politikern. Chamberlain frågade så Lord Halifax ifall han ville bli Storbritanniens nye premiärminister. Förbryllande nog tackade Halifax nej. Han skyllde det på att han var en för svag krigsledare gentemot Churchill, hans sviktande hälsa och att detta inte var något han var redo att göra. I inledningarna av förhandlingarna hade det varit klart att Halifax skulle bli premiärminister, men nu var det helt plötsligt inte lika säkert.

Så, efter ett par dagars diskussioner valdes Winston Churchill till premiärminister, och vi vet alla vad som skedde därefter. Storbritannien fick hjälp av USA, Tyskland slogs ut och Kalla Kriget följde därefter, tillsammans med nedmonterandet av det Brittiska Imperiet pågrund av de missgynnande lån USA gav britterna.

Churchill misslyckades egentligen med sitt mål: Att det Brittiska Imperiet skulle bestå till varje pris. Han var den man som skuldsatte hela Imperiet och gav efter för amerikanarna och deras vilja att låta Stalin ta över Östeuropa. Han sålde också ut hela Imperiet till USA.

Jag är av den meningen att ifall Halifax istället valts som premiärminister hade allting sett annorlunda ut. Han hade dragit sig ur kriget med bästa möjliga förmåner för britterna. Jag tror att efter detta hade han rustat upp Storbritannien för att sedan sticka en kniv i tyskarnas rygg medan Hitler var på fälttåg i Sovjetunionen. Det är mycket möjligt att britterna och samväldet hade kunnat samla sig och invadera Västeuropa på egen hand vid eller omkring 1944 om de stannat utanför kriget till dess och rustat för fullt.

Sovjet och Tyskland skulle vara utmattade av krig vid detta laget, och med hjälp av en brittisk offensiv i Väst hade ryssarna kunnat föra tyskarna på reträtt i Öster. Britterna hade troligen hunnit till Berlin innan ryssarna och större delen av Europa kunde ha blivit skonade från Kommunismen.

"Fred i vår tid", proklamerade Chamberlain. Vi vet att
så inte blev fallet, men han trodde att Hitler gick att stoppa
genom diplomati. 

Det Brittiska Imperiet hade räddats (för stunden i alla fall, Indien skulle bli självständigt en kort tid därpå ändå) och USA hade inte på långa vägar fått den maktstatus det fick efter kriget. Kalla Kriget hade kunnat undvikas, eller så hade det istället uppstått friktioner mellan kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike på ena sidan, USA i mitten och Sovjetunionen på den andra sidan. USA var antikolonialistiska och det var deras avsikt att få ned det Brittiska Imperiet. Det var därför de gav sådana dåliga lån till britterna och bakband dem, för att de skulle bli tvungna att ge upp Imperiet.

Jag vet inte om de europeiska imperierna bestått till idag, eller hur det gått med Sovjet, och jag vet heller inte om det varit att föredra med en värld dominerad av det Brittiska Imperiet, Sovjet och USA. Troligen hade vi åtminstone sluppit en massa konflikter som uppstod under Kalla Kriget i Afrika och Asien bland annat.

 Sammanfattningsvis: Det var riktigt nära att Lord Halifax valdes till brittisk premiärminister 1940 istället för Winston Churchill, och vi hade kanske sett en helt annorlunda värld till följd av detta – bättre eller sämre, det vet jag inte, men vi hade troligen sluppit ett fullskaligt Andra Världskrig.