JOHN SMITH - PREMIÄRMINISTERN SOM ALDRIG VAR

John Smith är i stort sett bortglömd idag. Men för 20 år sedan var han
den som som mest troligt skulle bli den näste premiärministern. 

HISTORIA/LABOUR/BRITTISK POLITIK

Inte många idag vet vem John Smith var. För 20 år sedan dog Smith av en massiv hjärtinfarkt, tre år innan det brittiska valet 1997. John Smith är en i stora drag bortglömd gigant inom den brittiska politiken, vilket är mycket tråkigt. Han var den sortens politiker som vi idag så desperat skulle behöva. Så, varför var John Smith viktig för brittiska Labour och för deras valvinst 1997?

Under 1980-talet hade Labour förvandlats till Storbritanniens ”de-facto” oppositionsparti – de hade ingen chans att återta makten från Margaret Thatcher och hennes Conservatives. Vid valet 1983 gick Labour till val med Michael Foot som partiledare. Foot var hårt kritiserad i media för hans stil, hans ålder och hans ”helgalna” idéer. Egentligen kanske Foot aldrig var menad att vara partiledare, egentligen, han var mer en ”tänkare” och en mycket skicklig talare.

Neil Kinnock ( till vänster) och John Smith stod
varandra nära politiskt och blev bundsförvanter. 

Vid valet 1983 gjorde Labour ett katastrofval och Conservatives vann med stor majoritet – mycket tack vare euforin och det pånyttfödda nationella självförtroendet efter Falklandskriget. Innan Falklandskriget visade mätningar på att Margaret Thatcher skulle få det svårt att vinna en klar majoritet av rösterna och en majoritet av platserna i parlamentet. Men det visade sig som sagt att Thatcher skulle vinna en förkrossande seger mot Foot och Labour.

Efter katastrofvalet avgick Michael Foot som partiledare och walesaren Neil Kinnock tog över som partiledare. Kinnock tog Labour stadigt närmare centerfåran i politiken och var inte fullt lika vänstervriden som Foot var. Under åren fram till och med valet 1987 så såg det under den större delen av tiden ut som att Thatcher skulle vinna mot Kinnock, men 1986 så tog Labour ledningen och var före Conservatives flera månader.

När valdagen väl kom, så visade det sig dock att Margaret Thatcher och Conservatives hade vunnit en tredje gång, denna gången vann Thatcher ännu en stor majoritet mot Labour. Neil Kinnock avgick inte som ordförande och fick förtroendet att leda Labour fram till valet 1992. Väljarna såg dock aldrig riktigt Kinnock som en premiärminister, och han hade under sin tid som partiledare väldigt svårt att övertyga den större majoriteten av britterna att han kunde bli en bra premiärminister.

Gordon Brown (till höger) lyftes fram mycket av John
Smith under hans tid som partiledare. 

1990 var ett år som skulle gå till historien i brittisk politik. Thatcher införde en hårt kritiserad skattepolitik som britterna var starkt emot och enorma upplopp följde. I London utbröt ett fullskaligt kaos i efterdyningarna av Thatchers nyinförda skatt. Högt uppsatta figurer i the Conservatives genomförde en plott och tvingade fram Margaret Thatchers avgång, och den EU-vänlige kabinettmedlemmen John Major tog över som premiärminister.

Under den här tiden såg det riktigt bra ut för Labour i opinionsundersökningarna, som visade ett klart försprång för Kinnock. Under åren som ledde upp till valet 1992 såg det ut som att Neil Kinnock var Storbritanniens näste premiärminister, faktiskt så trodde nästan alla att John Major skulle få lämna  10 Downing Street 1992.

Men, så blev inte fallet. Labour förlorade ännu en gång. En hatisk mediekampanj riktad mot Neil Kinnock och ett par valkampanjsfiaskon för Labour sågs som den största förklaringen till att Kinnock förlorade mot Major. Nu avgivk Neil Kinnock och John Smith tog över som partiledare för Labour.

John Smith hade stått Neil Kinnock väldigt nära politiskt, och han hade varit den person som haft ansvar för partiets ekonomiska politik. Inför valet 1992 hade John Smith lyfts fram väldigt mycket av Labour och han hade lanserat en skuggbudget som skulle visa på Labour regeringsduglighet.

Till skillnad från Kinnock sågs Smith i positiv dager hos britterna. Folk såg i honom en man med stort intellekt, stor integritet och ett stort ledarskap. Folk litade på honom. Man såg på honom som en person man kunde lita på. John Smith fortsatte moderniseringen av partiet och 1993 antog Labour på Smiths initiativ nya regler vad gällde fackens inflytande i val av partiledare (Ed Miliband har fortsatt i denna tradition, och har fullföljt det Smith påbörjade).

Tony Blair (till vänster) var
ofta frustrerad över hur
Smith ledde partiet. 

Samtidigt ändrades inte så anmärkningsvärt mycket i politiken hos Labour förövrigt, och det fanns många yngre, ”hungriga” politiker inom Labour som inte var nöjda med hur John Smith ledde partiet. De politiker som var mest missnöjda var Smiths efterträdare Tony Blair och Peter Mandelson, bland många andra.

Den framtida premiärministern Gordon Brown blev starkt promotad av John Smith, såväl som John Prescott (som båda två skulle bli arkitekter i vad som skulle komm att kallas New Labour) medan Tony Blair och tidigare nämnda Peter Mandelson lämnades lite grann i bakgrunden. Mycket ill Blairs förtretelse.

Nu såg det verkligen ut som att Labour skulle komma att vinna valet 1997, och efter flertalet skandaler angående ministart i Major-regeringen såg det klart ut att John Majors parti inte skulle kunna vinna valet 1997. Det var som nästan redan ”bestämt” att den näste premiärministern hette John Smith och att Labour skulle vinna.

Men John Smith blev aldrig premiärminister. 1994 drabbades han av en kraftig hjärtattack och dog abrupt. Storbritannien chockades av Smiths död och Labour likaså. Man hade förlorat en gigant inom partiet och nu skulle man vara tvungen att finna en ny partiledare – igen.

De två som det stod emellan var Tony Blair och Gordon Brown. Många trodde från början att Brown hade störst chans att bli partiledare, men Brown och Blair kom överrens om att det skulle bli Blair som tog över efter Smith. Och så blev det. Moderniseringen av Labour tog nu på ordentligt fart och Blair och Brown stöpte om partiet till ”New Labour”, och man parkerade sig stadigt i mittfåran av brittisk politik.   

Gordon Brown och Tony Blair kom överrens om att
Blair skulle bli partiledare innan Brown. 

New Labour med Tony Blair i spetsen vann en jordskredsseger 1997 och många ger Tony Blair all beröm för vinsten, som om Labour aldrig skulle ha kunnat vinna utan honom. Detta är fel och jag tycker det är tråkigt att man glömde bort vem det var som gjorde det möjligt för Blair att fortsätta stöpa om partiet, vem det var som gav Labour regeringsduglighet inför väljarna. Den mannen var John Smith, och det var mångt och mycket på grund av honom som Tony Blair kunde vinna valet 1997 och bli premiärminister.

Om inte Smith hade drabbats av en hjärtinfarkt och dött 1994, hade han blivit premiärminister. Mycket hade antagligen sett annorlunda ut. Storbritannien hade fått en premiärminister som satte folket främst, inte de stora bolagen eller bankerna. En premiärminister som med stor skepsis sett på när George W. Bush invaderade Irak, och han hade aldrig gått med på att sända brittiska trupper i strid i Irak. Labour hade aldrig blivit omstöpt till New Labour heller, och troligtvis hade aldrig Tony Blair blivit premiärminister. 

Många anser idag att John Smith är den bästa premiärministern Storbritannien aldrig hade, och jag håller fullständigt med. 

ED MILIBAND STORBRITANNIENS NÄSTE PREMIÄRMINISTER?

Ed Miliband leder i opinionsundersökningarna inför 2015 års val i
Storbritannien.

UTRIKESPOLITIK/LABOUR/STORBRITANNIEN

Det är drygt ett år kvar till valet i Storbritannien. Opinionsundersökningarna har under ungeför två år visat på en valseger för Ed Miliband och hans parti Labour Party. I slutet av april visade flera mätningar att premiärminister David Camerons parti Conservatives gått om Labour. Vem kommer att vinna valet 2015 i Storbritannien?

I dagsläget är det högst oklart vem som kommer att knapa hem segern i det brittiska valet som äger rum om lite mindre än ett år. Opinionsläget sedan 2012 och fram till april i år har visat på klar majoritet för Ed Miliband och Labour över David Camerons’ Conservatives.

Det borde vara glada nyheter för Ed Miliband och toppskiktet i Labour Party, men det är inte riktigt så.  Även om Labour fortfarande leder i opinionen så är Ed Milibands förtroende lågt hos väljarna. Bara 1 av 5 ser honom som ”premiärministeraktig”, medan endast 22 procent har förtroende för Ed Miliband och Ed Balls ekonomiska politik. Det här är förstås inte bra, och det måste till något drastiskt för att ändra på dessa skräcksiffror för Ed Miliband.

Ed Miliband och Ed Balls har lågt förtroende bland
väljarna vad gäller ekonomin. 

Men fortfarande så leder Labour och Ed Miliband i de allra flesta opinionsundersökningar. Men frågar är för hur länge. När valet börjar närma sig och väljarna på allvar ska bestämma vem som ska styra Storbritannien i 5 år framåt, så kommer det låga förtroendet för Miliband att ligga honom i fatet.

Men den som mest troligt är Storbritanniens näste premiärminister är ändå Ed Miliband. Under de två senaste åren har Miliband gått ut med löften om en frysning av elräkningar under två år, löften om högre minimilön, minska invandringen för människor utanför EU och större krav på EU-migranter från öst för att stoppa lönedumpningen. Och förstås får man inte glömma att det var tack vare Miliband som det brittiska parlamentet ifjol röstade nej till ett brittiskt stöd för bombning av Syrien.

Vad som också är beundransvärt med Ed Miliband är hans förmåga att vända svåra motgångar till framgångar istället. Först var det hans ledarskap vad gäller utfrågningen av telefonavlyssningsskandalen 2011 som tillslut ledde till att tidningen News of the world fick läggas ned. Här var Miliband också kritisk till att dagstidningar i Storbritannien har för stort inflytande i politiken. 2013 var det kritik mot hans förmåga att distansera Labour från facken, vilket han värjde genom att genomföra kritiska reformer vad gäller fackens inflytande i valen av partiledare. Senare under 2013 publicerade Daily Mail en artikel som anklagade Milibands pappa för att ha varit en landsförrädare. Miliband gick emot praxisen att inte slå tillbaka mot dagstidningar. Han slog tillbaka hårt mot Daily Mail som tillslut fick backa och be om ursäkt.

Ed Miliband är mest troligt Storbritanniens näste
premiärminister.

Men väljarna ser fortfarande inte Ed Miliband som premiärministeraktig, trots allt. Vilket enligt mig är väldigt märkligt. Allt detta som Miliband gjort under sina fyra år som oppositionsledare visar enligt mig ett stort ledarskap och förmåga att leda. Det som är mest tragiskt är att många britter inte tycker om Miliband pågrund av hans ”töntiga” stil, hans ”jobbiga” röst och hans utseende. Det är riktigt tragiskt när man nu verkar värdera politiker efter deras klädstil, utseende mm. istället för att ta i beaktning deras ledarskap, skicklighet och integritet.

Mest troligt är som sagt dock att Ed Miliband blir Storbritanniens näste premiärminister. Vilket gläder mig enormt mycket då han under de senaste åren har seglat fram som en av mina främsta politiska förebilder. Oavsett om opinionsledningen har smalnat av för Labour så är valsystemet i Storbritannien (First Past The Post System) mer gynnsamt för Labour, dessutom visar undersökningar att Labour ligger 15-20 procentenheter före Conservatives i de valkretsar som är mest viktiga för en valseger 2015. Även om Conservatives och Labour skulle få ungefär lika stor del av rösterna så kommer Labour vinna. Conservatives behöver omkring 5-7 procent högre andel av rösterna än Labour för att få majoritet, medan Labour skulle kunna ligga 2 procent under Conservatives men ändå bli största partiet i parlamentet.

Ett spännande år ligger framför oss som är intresserade i brittisk politik och jag hoppas (och tror) att Ed Miliband är Storbritanniens näste premiärminister.