LORD HALIFAX SOM BRITTISK PREMIÄRMINISTER 1940: HUR HADE HISTORIEN SETT UT DÅ?

Lord Halifax var den politiker inom det Konservativa
Partiet med mest erfarenhet. Ändå avstod han från
premiärminister posten. 

HISTORIA/POLITIK/ALTERNATIV HISTORIA/EUROPA

Vi känner alla igen historien om hur britterna själva stod upp emot nazisterna under de kritiska åren 1940-41. Frankrike var slaget och ute ur matchen, Beneluxländerna likaså, halva Norden var ockuperade av Tyskland och de enda som var kvar som motpol mot Hitlers Tyskland var det Brittiska Imperiet. Slaget om Storbritannien stod vid dörren och knackade på.

Winston Churchill har blivit något av en brittisk heroisk krigsledare. Hans berömda trotsighet mot Nazismen och hans fasta beslutsamhet att befria kontinenten från Hitlers järngrepp har gått till historien som någonting heroiskt och tappert.

”Jag har inget annat än blod, svett och tårar att erbjuda”, uttryckte sig Churchill berömt i ett av hans många radiotal till det brittiska folket. För vissa var det inte självklart att Churchill skulle bli premiärminister efter Neville Chamberlain. Churchill var trots allt mannen som hoppat mellan olika partier titt som tätt och mannen som ledde fiaskot vid anfallet av Dardanellerna under det Första Världskriget som ansvarig för den brittiska flottan. Churchill var också den som var villig att belåna hela det Brittiska Imperiet och tillslut ge efter för USA om Stalins ambitioner i Östeuropa, som ledde till det Kalla Kriget. Vad hade hänt ifall en man vid namn Lord Halifax hade axlat rollen som brittisk premiärminister istället, under dessa kritiska år i den brittiska och europeiska historien?

Under större delen av 1930-talet stod Churchill som motpol mot premiärministrarna Stanley Baldwin och Neville Chamberlain. De var alla tre medlemmar inom det Konservativa Partiet, Churchill blev synonym som den som ville rusta upp den brittiska militären, flottan och flygstyrkan. Han litade inte på Hitler, och han visste om (genom hemliga rapporteringar) att Hitler inte följde Versaillesavtalet och att Tyskland rustade till krig mot Storbritannien och Frankrike.

I det Brittiska Parlamentet kunde man ständigt höra hätska anföranden från Churchill, som varnade om ett Tyskland som var på väg att växa sig starkare än Frankrike, något som Versaillesfördraget skulle förhindra.

Baldwin och Chamberlain förde en politik som gick ut på att ge efter för Hitler ”Eftergiftspolitiken” som den kom att kallas. Man litade på att efter att ”Herr Hitler” fått tillbaka Tysklands rättmätiga områden skulle han vara nöjd. Vi vet att så inte blev fallet, men under 1930-talets deprimerade Europa var ledarna för världens två största nationer inte villiga att starta ett nytt stort krig i Europa.

Ifall Storbritannien och Frankrike attackerat Tyskland 1938 istället för i slutet av 1939 är jag nästan säker på att de Allierade skulle ha vunnit mot Tyskland. Vi hade sluppit ett världskrig och efterföljderna av detta, vi hade sett ett Europa som inte var lika skuldsatt som efter kriget, ett Europa som inte låg i ruiner efter ett världskrig. 1938 var Tyskland inte alls förberedda för ett krig mot Frankrike och Storbritannien.

1938 skickade premiärministern Neville Chamberlain iväg sin utrikesminister Lord Halifax (vissa kallade honom ”The Holy Fox”, han var en väldigt ihärdig rävjägare) till Tyskland för att umgås med den nazistiska eliten. Han fick ett ganska positivt intryck av både Göring, Goebbels och Hitler. Han skrev senare i sin dagbok bland annat att han tyckte att Nazismen var att föredra framför en expansion av Kommunismen från öst.

Winston Churchill var en
skicklig retoriker och var
vida känd för sina
eggande radioframträdanden.

Halifax umgicks med Hitler och eliten för en tid, stiftade bekantskap med dessa för att lära känna dem. En berömd händelse är när Halifax klev ut ur bilen en kväll för att äntra restaurangen de skulle äta vid, då han nästan misstog Hitler för att vara en av uppassarna. Det var så nära att han misstog honom för att vara uppassare att han var på väg att lämna över sin kappa till Hitler. Han medgav i sin dagbok att det var fruktansvärt genant att han nästan misstagit honom för att vara en uppassare, men han medgav att Hitler var ju ”klädd som en uppassare med uniformen på”.

Efter att ha kommit tillbaka till Storbritannien varnade dock Halifax Chamberlain från att ge efter alltför mycket för tyskarna. Han hade fått intrycket att tyskarna var missnöjda med Versaillesfördraget och att han (Halifax hade läst manifestet och boken Mein Kampf) visste med sig att Hitler ville att Tyskland skulle bli den dominerande makten i Europa.

När kriget kom och Frankrike blivit ockuperat och utslaget ville Halifax sluta fred med Tyskland. Chamberlain valde att avgå och ett krismöte blev tillkallat för att utse hans efterträdare. De enda inom det Konservativa Partiet som kunde ses som möjliga efterträdare var Winston Churchill och Lord Halifax. Churchill var inte beredd att gå i fred med Tyskland, och var en inbiten Imperialist. Det Brittiska Imperiet skulle inte backa, var hans slagord.

Lord Halifax, däremot, ville sluta fred med tyskarna. Han var inte redo att offra hela Imperiet för att slå ut Tyskland, menade han. Han insåg att det var orealistiskt vid detta tillfälle att föra krig. Britterna hade inte hunnit rusta upp sin militära maskin till den grad som tyskarna gjort, och han visste att de nästan var bankrutta och ville inte skuldsätta landet ännu mer än det redan var. Dessutom visste han att Hitler beundrade britterna och ville lämna de ifred. Halifax insåg att tyskarnas nästa drag skulle bli att invadera Sovjetunionen. Han ansåg som så att dessa två ”ondskans imperier” skulle få kriga tills något av de inte längre stod upp och att Storbritannien sedan skulle agera utefter situationen som uppstod.

Lord Halifax tillsammans med Hermann
Göring på rävjakt i Tyskland 1938. 

Krigskabinettet var i början av förhandlingarna redo att välja Halifax som premiärminister och ville sluta fred med Tyskland. Lord Halifax var trots allt den man inom partiet som hade bäst erfarenhet och sågs som den mest kompetente politikern. Chamberlain frågade så Lord Halifax ifall han ville bli Storbritanniens nye premiärminister. Förbryllande nog tackade Halifax nej. Han skyllde det på att han var en för svag krigsledare gentemot Churchill, hans sviktande hälsa och att detta inte var något han var redo att göra. I inledningarna av förhandlingarna hade det varit klart att Halifax skulle bli premiärminister, men nu var det helt plötsligt inte lika säkert.

Så, efter ett par dagars diskussioner valdes Winston Churchill till premiärminister, och vi vet alla vad som skedde därefter. Storbritannien fick hjälp av USA, Tyskland slogs ut och Kalla Kriget följde därefter, tillsammans med nedmonterandet av det Brittiska Imperiet pågrund av de missgynnande lån USA gav britterna.

Churchill misslyckades egentligen med sitt mål: Att det Brittiska Imperiet skulle bestå till varje pris. Han var den man som skuldsatte hela Imperiet och gav efter för amerikanarna och deras vilja att låta Stalin ta över Östeuropa. Han sålde också ut hela Imperiet till USA.

Jag är av den meningen att ifall Halifax istället valts som premiärminister hade allting sett annorlunda ut. Han hade dragit sig ur kriget med bästa möjliga förmåner för britterna. Jag tror att efter detta hade han rustat upp Storbritannien för att sedan sticka en kniv i tyskarnas rygg medan Hitler var på fälttåg i Sovjetunionen. Det är mycket möjligt att britterna och samväldet hade kunnat samla sig och invadera Västeuropa på egen hand vid eller omkring 1944 om de stannat utanför kriget till dess och rustat för fullt.

Sovjet och Tyskland skulle vara utmattade av krig vid detta laget, och med hjälp av en brittisk offensiv i Väst hade ryssarna kunnat föra tyskarna på reträtt i Öster. Britterna hade troligen hunnit till Berlin innan ryssarna och större delen av Europa kunde ha blivit skonade från Kommunismen.

"Fred i vår tid", proklamerade Chamberlain. Vi vet att
så inte blev fallet, men han trodde att Hitler gick att stoppa
genom diplomati. 

Det Brittiska Imperiet hade räddats (för stunden i alla fall, Indien skulle bli självständigt en kort tid därpå ändå) och USA hade inte på långa vägar fått den maktstatus det fick efter kriget. Kalla Kriget hade kunnat undvikas, eller så hade det istället uppstått friktioner mellan kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike på ena sidan, USA i mitten och Sovjetunionen på den andra sidan. USA var antikolonialistiska och det var deras avsikt att få ned det Brittiska Imperiet. Det var därför de gav sådana dåliga lån till britterna och bakband dem, för att de skulle bli tvungna att ge upp Imperiet.

Jag vet inte om de europeiska imperierna bestått till idag, eller hur det gått med Sovjet, och jag vet heller inte om det varit att föredra med en värld dominerad av det Brittiska Imperiet, Sovjet och USA. Troligen hade vi åtminstone sluppit en massa konflikter som uppstod under Kalla Kriget i Afrika och Asien bland annat.

 Sammanfattningsvis: Det var riktigt nära att Lord Halifax valdes till brittisk premiärminister 1940 istället för Winston Churchill, och vi hade kanske sett en helt annorlunda värld till följd av detta – bättre eller sämre, det vet jag inte, men vi hade troligen sluppit ett fullskaligt Andra Världskrig. 

EUROKRISEN BANAR VÄGEN FÖR ETT FÖRENTA STATERNA AV EUROPA?

EUROKRISEN/EU:S FRAMTID

”Mer samarbete!” ”Tätare regelverk!” ”Bättre kooperativt samarbete!” så har parollerna gått de senaste veckorna, till en följd av eurokrisen i allmänhet och det kaos som råder i Grekland i synnerhet. En tätare fiskal union, menar många, är en nödvändighet för att slippa kriser som denna i framtiden. En politisk union, menar många (bland annat kräver Angela Merkel, Tysklands förbundskansler ett införande av en tätare ekonomisk union) är vägen framåt för Europa och EU. Jag citerar här vad förre tyska förbundskanslern Gerhald Schröeder sagt om krisen inom EU: 

“Den rådande krisen gör det klart för oss att vi inte kan ha ett gemensamt valutaområde inom Europa utan att också ha en gemensam fiskal, ekonomisk och politisk union … Vi borde göra om den Europeiska Kommissionen till en regering, som i sin tur skulle kunna vara ’övervakad’ av det Europeiska Parlamentet. Summa summarum, vi borde skapa ett Förenta Staterna av Europa”.

Vad skulle ett Förenta Staterna av Europa innebära, och varför är jag emot ett sådant införande?

Om man går tillbaka i historien och kollar på hur Förenta Staterna av Amerika kom till, så kan man dra en del likheter till hur det ser ut i dagens Europa. De tretton kolonierna hade precis brutit sig loss från det dåvarande Engelska Imperiet, och man var ännu ingen federal union. I det dåvarande USA var varje före detta koloni en självständig stat. Man tävlade om vem som hade bästa ekonomin osv. Efter ett tag kom idén om ett Förenta Staterna av Amerika upp och man började dela in sig i två läger: Unionister och anti-unionister. Unionisterna vann tillslut och en konfederation och skapandet av ett Förenta Staterna av Amerika skapades.

Under den här tiden var många av staterna i USA plågade av skuldberg efter självständighetskriget mot England, och många av de rikare delstaterna var lite oroliga över vilka som skulle få betala för vilkas skulder osv. och detta försvårade skapandet av USA en aning. Tillslut skapades ändock ett unifierat USA och man blev tillslut den supermakt vi tar för givet idag.

Likheterna med hur det såg ut i Nordamerika under slutet av 1700-talet och Europa anno 2012 är rätt många. Tyskland är bittra över att betala för andra länders misstag. Frankrike tänker spendera sig ur krisen. Grekland är i ett regelrätt kaos på brinken till ett armageddon. Storbritannien är rädda för att ge ifrån sig makten till Tyskland genom ett tätare samarbete. Spanien verkar inte inse vilka problem de har framför sig med en arbetslöshet på chockerande 25 (!) procent osv. osv.

Angela Merkel har sagt flera gånger om, att ifall tyskarna ska få betala för andras snedsteg måste det till en mycket tätare integration mellan medlemsstaterna, så att DE kan förhindra att medlemsstaterna får ihop budgeten och inte ligger på minusstrecket och att man inte spenderar för mer än vad man har råd.

Det här har väckt en del irritation i Storbritannien. City of London, där den större delen av Storbritanniens bankverksamhet (bland annat) håller till, står för ca 20-25 procent av Storbritanniens statsbudget. Att ge ifrån sig detta till Frankfurt vore att ”ge vika” för tyskarna, menar man. De har all anledning att vara skeptiska. Ifall en tätare union (en federation tom.) skulle troligen merparten av ekonomin vara driven från tyskt håll, och Storbritannien skulle stå där med händerna i fickorna och huvudet nedsänkt, och vara bara en del av en större, europeisk stat.

En fiskal union med allt vad råder skattehanteringen, pensionsutdelning osv. styrt från EU-håll är vad som lagts fram på bordet den senaste tiden. Det här skulle innebära en kraftig överlämning av suveräniteten för medlemsländer som accepterar den. Men det finns ett annat hot mot medlemsländerna också, nämligen demokratin inom EU.

Ett kraftigt demokratiunderskott har börjat växa fram, detta synnerligen inom EU, menar många, och jag är av samma åsikt. Varför skulle man inte kunna säga det, då vi har en situation idag där teknokrater väljs in som ordförande hit och dit inom viktiga organ i EU, och ordföranden för kommissionen (Manuel Baroso) väljs in utan att vi medborgare får säga något om saken. Eller varför vi har en odemokratiskt vald ”president”, Herman van Rompuy? Det är även häpnadsväckande att de teknokratiska regeringarna i Italien och Grekland (innan valet åtminstone) var influerat från tyskt håll. Det här är oroväckande och här kan man se vart en del av problemet ligger, Tyskland har för stor makt inom beslutsfattandet inom EU.

I Grekland lever mängder av människor på gatan, man har inte råd att köpa mat, cancersjuka blir utan behandling då sjukhusen har för lite pengar, skolor stängs och människor begår självmord i ökande utbredning, detta samtidigt som Tyskland och banker tvingar på grekerna ännu hårdare åtstramningar. Det här är att kväva en hel befolkning, eller rättare sagt: Svälta en hel befolkning. Situationen i Grekland kommer troligen inte bli bättre nu än förut, oavsett med ny regering eller inte. Ytterligare stödpaket från olika håll kommer försvåra krisen, och jag tror att Grekland inte kommer kunna återhämta sig förrän de förklarats bankrutta och infört sin egen valuta. Det är ett hårt och kallt stålbad, men jag tror det är vad man behöver ta sig igenom för att resa sig på nytt. Euron är dömd att misslyckas utan en politisk union, där budgeten sköts gemensamt. Man kan faktiskt inte ha en gemensam valuta i över tjugo självständiga stater där varje enskild stat ansvarar för sin ekonomi, det förstår vem som helst att någon eller några kommer att råka illa ut tillslut.

Inte bara i Grekland ser situationen dyster ut. I Storbritannien ligger snart 2-3 miljoner barnfamiljer under det streck där man kan beskrivas som fattig. I USA ges matkuponger ut till över 45 miljoner (!) av dess invånare för att de inte har råd att köpa mat. I Sverige ser vi en ungdomsarbetslöshet på 25 procent och ökande utanförskap och ökande utbredning av fattigdom. Europa är inte guld och gröna skogar längre. Och det är vi medborgare som får känna av smärtan av konsekvenserna från ”våra” bankers och regeringars dåliga investeringar, bland annat. Det är nog få bankchefer som lever knapert idag, ändå är det bankerna som får pengar av oss skattebetalare för att de håller på att gå under pågrund av saker de gjort fel. Det är vansinne.

Våra folkvalda politiker ger iväg våra skattepengar till att stödja banker som håller på att gå omkull. Självständiga banker. Istället för att låta utomstående banker ta smällen av det de åstadkommit får vi medborgare känna det istället, och vi pröjsa för det. Jag förstår inte hur man kan få det att gå ihop eller få det att låta sunt. Det är egentligen häri problemet ligger: Våra politiker går ärenden åt finansvärlden och inte oss medborgare, och jag tycker det är dags att återinföra demokratin som vi förlorat på vägen.

Istället för en tätare, odemokratisk Europeisk Union, borde vi börja tänka mer på vad som är bäst för oss medborgare. Farhågorna med ett Förenta Staterna av Europa är inte den att jag inte vill bli hopsatt med andra europiska länder, nej, farhågorna ligger i att vi har ett hutlöst stort demokratiunderskott inom EU idag, och inte förrän den dag vi fixat det, kan åtminstone inte jag stödja att ge upp vår självständighet till teknokrater i Bryssel, och jag hoppas inte du är beredd att göra det heller. Först när vi medborgare får det inflytande som demokratin kräver kan jag gå med på ett tätare europeiskt samarbete, inte före.

VÄNSTERVINDAR DRAR FRAM ÖVER EUROPA

Ed Miliband var den stora vinnaren igår i Storbritannien, där hans parti
Labour starkt gick framåt. 

UTRIKESPOLITIK/EUROPA

Det har under de gångna åren blåst kraftiga högervindar genom Europa. Socialdemokrater och andra vänsterpartier har under eller efter finanskrisen röstats ut ur parlament runtom i Europa, land efter land. Krisen sågs som en följd av den gångna politiken. Idag är det endast ett fåtal europeiska länder kvar som har ett socialdemokratiskt styre. Resterande länder styrs av högerpartier som tror på en åtstramningspolitik som det vinnande receptet för att ta oss ur krisen. Ser vi nu hur detta är på väg att vända? Med ett stundande maktskifte i Frankrike framför oss, där socialisten Francois Hollande ser ut att vinna i presidentvalet mot sittande högerpresidenten Nicolas Sarcozy och Labours framgångar i Storbritannien tyder mycket på att Europas folk inte tror på åtstramnings och nedskärningspolitik som ett svar till krisen.

Francois Hollande blir troligtvis Frankrikes
nya president i kommande presidentval. 

I Storbritannien hade man igår över hela landet ett slags kommunval, där man valde in sina representanter i kommunstyrelser. Under valet gick arbetarepartiet Labour med Ed Miliband som ledare kraftigt framåt och vann uppemot 700 platser i de olika kommunerna (det fanns omkring 1700-2000 platser att vinna). Förlorarna var det styrande högerpartiet Conservatives (premiärminister David Camerons parti) som förlorade flera hundra av sina platser. Men de största förlorarna var ändå Liberal Democrats, vice premiärministern Nick Cleggs parti.

De förlorade omkring 300 platser, fler än de förlorade förra året. Det här är häpnadsväckande, Liberaldemokraterna har alltid haft stöd från sina gräsrötter, och visade alltid starka framgångar i lokala val, inte sedan partiet sattes ihop med Socialdemokraterna i slutet av 80-talet har så dåliga resultat visats. Här ser man tydligt konsekvenserna av den koalition som råder mellan de Konservativa och just Liberaldemokraterna, där båda partier måste kompromissa för att få igenom sina respektive valfrågor.

The Conservatis med premiärminister David Cameron i
ledningen var de stora förlorarna i Storbritannien. 

Ända sedan denna konstellation sattes ihop efter valet 2010 har jag varit tveksam till den. Det var som upplagt för inre stridigheter mellan Cameron och Clegg. Camerons parti, de Konservativa, är just konservativa i grunden, medan Cleggs Liberaldemokratiska parti är, ja, just det: Liberala.

Direkt efter valresultaten började komma in så hördes rop från högerfalangen (alltså ultra-högern) inom det Konservativa partiet att David Cameron måste föra partiet längre högerut för att återfå väljarnas förtroende. Man ville ha hårdare politik förd mot EU, invandringen och jämställdhetsfrågor. Detta efter att valets andra stora vinnare, Nigel Farages euroskeptiska parti UK Independence Party (UKIP) fick oerhörda framgångar i valet, med så mycket som uppemot 13-15 procent av väljarkåren på sin sida, de flesta väljarna var besvikna konservativa väljare, som känner att Cameron dragit det Konservativa partiet för långt åt mitten av politikskalan. 

Cameron deklarerade med en gång att han inte tänkte föra sitt parti längre högerut. Troligtvis kommer han sikta in sig på att roffa åt sig de mittenväljare som Labour har överhanden om nu och låta de procent som är långt åt höger gå till UKIP. Detta kommer leda till att ett fullkomligt krig kommer föras mellan falangerna inom de Konservativa. Igen.

Nick Clegg dyster efter valresultatet. Hans parti Liberal
Democrats är på väg att implodera. 

De enda framgångarna för David Cameron torde vara borgmästarvalet i London, där hans partis kandidat Boris Johnson på nytt valdes till borgmästare i huvudstaden fram till 2016. Labours kandidat, Ken Livingstone, var honom hack i häl och låg endast fyra procent efter honom. Johnson fick 44 procent av rösterna, Livingstone 40 procent.

Alltså var Boris Johnson populärare än sitt parti, och Ken Livingstone var mindre populär än sitt parti, om man kollar på hur det gick över hela landet. Men här vann de Konservativa troligtvis inte för att väljarna hade förtroende för partiet, utan för att den kandidaten som ställde upp var just Boris, som är oerhört karismatisk och omtyckt av alla. Efter dessa framgångar i borgmästarvalet så har troligen Boris Johnson ställt sig som den som med allra högst sannolikhet kommer att kunna efterträda David Cameron som partiledare.

Ken Livingstone däremot, var den stora förloraren. Trots att han varit borgmästare flera gånger förut i London kunde han inte vinna denna gång. Livingstone förlorade troligen pågrund av den kritik och förföljelse han fått av media, och för hans anti-semitiska uttalande han gjorde under valrörelsen där han väckte frustration bland judebefolkningen i London. Detta kostade honom troligen flera procent.

UKIP:s partiledare Nigel Farage ler stort.
UKIP gick även de kraftigt framåt.

Summa summarum  kan man säga att det drar vänstervindar genom Europa, med svenska Socialdemokraterna, Hollandes Socialistiska parti i Frankrike och brittiska Labour på uppgång, och att svenska Moderaterna, Sarkozys Högerparti i Frankrike, de brittiska Konservativa och brittiska Liberaldemokraterna är på nedgång. Liberaldemokraterna är på väg att implodera som parti, och det skulle inte förvåna mig ifall en uppbrytning av partiet kommer ske inom överskådlig framtid. Nick Clegg har det tufft just nu. De andra stora vinnarna var framförallt UKIP, som visade på en kraftig uppgång över hela landet. BNP (British National Party) och SNP (Scottish National Party) hörde även de till de stora förlorarna, som förlorade många av sina väljare till Labour och UKIP.

LÖFVEN OCH REINFELDTS RETORIK

Har Reinfeldt och Löfven gått samma retoriklektioner? 

INRIKESPOLITIK

Stefan Löfvens taktik om att tiga verkar fungera klockrent, åtminstone om man får tro United Minds senaste mätningar. I denna mätning utklassar Socialdemokraterna (med Stefan Löfven vid rodret) den sittande borgerliga regeringen i fyra av fem viktiga frågor. Den enda frågan som den borgerliga regeringen vinner på är den kring vem folk tror fixar den bästa ekonomiska utvecklingen för Sverige.

Detta är rätt så spektakulärt, det har inte inträffat sedan tiden efter Olof Palmes död att det Socialdemokratiska partiet fått sådant uppsving i opinionen på under två månader. (S) har nu knappt 36 procent av väljarnas stöd, vilket måste sägas är väldigt bra, om man blickar tillbaka till hur det såg ut under kristiden Januari tidigare i år, då (S) skvalpade kring 23-procentssträcket. Om det var val idag skulle Socialdemokraterna teoretiskt sett kunna regera på egen hand, då både Centerpartiet och Kristdemokraterna i de senaste undersökningarna åker ur riksdagen, det här är ifall konstellationsuppställningen ser likadan ut som nu.

En sak till varför det är så spektakulärt är pågrund av Löfvens tystnad. Han har varit väldigt lågmäld och sparsmaklig i sina uttalanden – till skillnad från Juholt som var en riktig pratmaskin i jämförelse. Häri ligger också den stora skillnaden kring nyss nämnda och Löfven: Juholt framgick som väldigt yvig och till och med virrig i väljarnas ögon, emedan Löfven framstår som seriös och med fötterna välförankrade i jorden. Påminner inte Löfven om en viss annan svensk politiker?

Ja, det gör han faktiskt. Han påminner inom vissa ramar om Fredrik Reinfeldt (M), om man tittar på retoriken. De kanske har olika åsikter att förmedla, men båda dessa framstår som seriösa och är väldigt försiktiga i sina uttalanden. Statsministern ger mig ett väldigt tråkigt (han kan vara rolig ibland, men ytterst sällan) och seriöst uttryck. Han är inte en lika stor talare som tillexempel Göran Persson eller Håkan Juholt, men han inger ändå ett seriöst och sakkunnigt intryck.

Stefan Löfven är precis likadan. Han talar långsamt, lite lågmält och skräder inte gärna med orden. Även Löfven är en ganska medelmåttig retoriker. I och för sig kan jag inte dra några slutsatser ännu, eftersom han närmast varit knäpptyst de senaste två månaderna. En bekant inom SSU skojade kring detta och sade att det kanske är lika bra att han är det, hon refererade självklart till Juholt, som gjorde uttalanden mest hela tiden, många av dem fick han dra tillbaka rätt fort, vilket som vi alla vet ledde till hans avgång.

Jag vet inte om det är ett genidrag eller inte att Löfven är tyst och närmast osynlig just nu. Men jag tror att det är ett smart drag att ligga lite lågt just nu då regeringen har sina invärtes problem ”Låt de koka i sin egen soppa”, sade Göran Persson i Agenda för någon vecka sedan. Han har en poäng i detta, och jag tror Löfven och hans nya laguppställning just nu bidar sin tid och väntar på rätt tillfälle att slå till.

Angående retoriken bland svenska politiker idag (med undantag av Jonas Sjöstedt) så tycker jag den är väldigt tråkig. Det är väldigt formellt (det ska det också vara, men det här är lite överdrivet) och politikerna skämtar aldrig, de kan aldrig framstå som roliga. Göran Hägglund (KD) försöker halvhjärtat att slänga in skämt i sina agitationer, men de dyker oftast fram i olämpliga sammanhang och känns bara fel helt enkelt.

Den 6 maj är det debatt i SVT Agenda på kalendern, och då kommer vi få smakprov på hur Löfven och Reinfeldt är som motpoler mot varandra i debattväg. Kommer det hetta till i agitationen mellan de båda ledarna? Eller kommer vi få höra samma monotona, tråkiga, svarvita retorik som dessa båda herrar använt sig av hitintills? Här är i alla fall en som hoppas att det kan bli lika intressant att se debatter som när Håkan Juholt fortfarande var partiledare. Det  är också debut för Stefan Löfven, och vi får se hur opinionen ser ut efter hans första debattframträdande. Men svenska folket börjar vakna upp ur sin dvala och inser nu hur en högerregering misshandlat Sverige i sex år, så jag tror (S) kommer fortsätta stiga i opinionsundersökningarna fram till valet 2014.