NYTT FALKLANDSKRIG?

Ett nytt Falklandskrig på gång?

HISTORIA/UTRIKESPOLITIK
Så ringer varningsklockorna nere i Sydatlanten igen. Argentinas president fortsätter tröttsamt hävda att Falklandsöarna (eller Islas Malvinas som argentinarna kallar ögruppen för) är argentinska. Denna gång förbjuder man att låta skepp med falkländskt flagg att lägga till ibland annat argentinska, uruguayanska och brasilianska hamnar. Varför gör de på detta sätt? Det är en ganska komplicerad sak att förklara faktiskt.

Området man bråkar om – Falklandsörna – ligger i Sydatlanten, långt från själva Storbritannien. Dess historia har kantats av bråk och käbbleri mellan fransmän, britter, spanjorer och argentinare. Argentina hävdar att öarna är argentinska, medan britter enträget hävdar att öarna är och har alltid varit brittiska.

Hur är det med det där igen, vilka var det som fann öarna först? Båda länderna har använt sig av olika slags strategier för att hävda respektive stats rätt till öarna. Vem som först siktade öarna, vem som först koloniserade öarna och annat har använt som argument från båda läger.

Den nye "Järnladyn"? Tillåt mig
att småle ...

Den första kända europé som siktade öarna (som redan siktats av flera sjömän innan honom) var den engelske upptäcktsresanden John Davis. Han siktade öarna redan i slutet av 1592. Ögruppen kallades efter detta ett tag för Davis Land. 1594 besökte Richard Hawkins öarna och efter detta kom ögruppen att kallas för Hawkins Maidenland. 1600 besökte nederländaren Seebald de Wert öarna, och på nederländska kartor kallades öarna efter detta för Seebaldöarna.

År 1670 besöktes öarna återigen, den här gången av engelska sjökaptenen John Strong, som under en storm varit tvungen till att ta skydd vid öarna. Han namngav sundet mellan öarna efter Viscount Falkland, engelska amiralitetets skattemästare. Alltsedan dess har öarna burit namnet Falkland Islands.

Det var dock Frankrike som koloniserade öarna först, även fast de inte ens hade varit med bland de länder som upptäckte öarna först. Fransmännen namngav öarna efter en dåtids viktig fransk hamn, vid namn Îles Malouines, därav det spanska namnet för öarna: Islas Malvinas. Fransmännen upprättade så en koloni på östra delen av ögruppen år 1764.

Britterna ville inte vara sämre och upprättade en egen koloni på öarna, fast på den västra delen av öarna. Båda länderna var ovetande om varandras närvaro på öarna. Spanjorerna blev arga på fransmännen då man fann att en spansk koloni upprättats så nära dess egna oskyddade område vid Patagonien på kontinenten. Fransmännen lämnade öarna då de var i en allians med spanjorerna och britterna blev ensamma kvar på öarna. Britterna lämnade öarna så sent som 1774, de lämnade en platta och en flagga som visade att ögruppen var under brittisk överhöghet.

Falklandsöarna kommer alltid
tillhöra Storbritannien, så är det
bara. Synd att små kaxiga
argentinare inte kan förstå
det också.

Spanjorerna upprättade istället en koloni då fransmännen lämnade öarna. Men 1811 lämnade Spanien öarna, och följde britternas exempel och lämnade en platta som gav dem själva rätten till öarna. Notera att britterna var på västra delen och spanjorerna på östra delen av öarna, totalt ovetandes om varandras närvaro.

Argentina fanns alltså inte ens under tiden för brittisk och fransk närvaro på öarna! De styrdes själva av Spanien vid denna tidpunkt. Likväl hävdade argentinare vid självständigheten att öarna var deras, då de ”övertagit” Spaniens territorier i Sydatlanten. Argentinarna använde som deporteringsstation för sina brottslingar – vilken ambition för öarna …

1982 utbröt ett kort men intensivt krig mellan de båda länderna där Storbritannien gick segrande ur striden. Efter Falklandskriget var det tyst från argentinskt håll ett tag. Men nu har så stridsropen från Argentina börjat höras igen. Förra året upptäcktes oljefyndigheter kring öarna, vilket självfallet blev för mycket för argentinarna att acceptera, inte ska väl britterna (pirater som de är!) få oljan för sig själva? 

Falklandsöarna används flitigt i inrikespolitiken i Argentina för att skapa en slags unifiering bland argentinarna. Argumenten om att britterna är tjuvar och pirater och att öarna tillhör Argentina används alltjämt inom argentinsk inrikespolitik för att vinna opinion.

Så skulle ett Falklandskrig II kunna bryta ut? Nja, jag är tveksam, men man ska aldrig säga aldrig. Britterna saknar idag den kapacitet man hade 1982 för att återta öarna med våld. Då hade man två hangarfartyg och många större stridsskepp. Då David Cameron och de konservativa tillträdde så bestämde man sig för att avveckla det hangarfartyg man hade kvar, och de två hangarfartyg som är under utveckling kommer troligen inte att vara klara förrän 2015-2020.

Brittiska soldater på sin marsch mot huvudstaden Stanley 
under kriget 1982.

Det är alltså ett ypperligt tillfälle för argentinarna att slå till. I slutet av 1970-talet avvecklade man så sakteliga en stor del av Royal Navy, och detta såg militärjuntan i Argentina och beslöt sig för att anfalla. Signalerna från Storbritannien kan man säga utsänder samma signal idag också i och med nedrustningen inom flottan. Argentina har också idag gehör från hela Sydamerika om dess anklagelser mot Storbritannien, på 80-talet hade man bara någon enstaka annan diktatur på sin sida. Dessutom har USA förklarat sig neutrala vad gäller denna fråga.

Idag finns dock kring 500 brittiska soldater stationerade på Falklandsöarna, man har en stor utbyggd bas (Mount Pleasant), man har Euofighter stridsplan därnere och något skepp som vaktar öarna har man också. Men om argentinarna ändå skulle lyckas penetrera det brittiska försvaret skulle det bli svårt för britterna att ta tillbaka öarna – man saknar kapaciteten man hade 1982.

Låt oss hoppas att den argentinska regeringen inte är så dumdristiga att de startar ett nytt krig som de återigen kommer förlora, som troligtvis kommer kosta livet på fler än 1,000 soldater som förra gången. Men man kan trots allt aldrig vara säker med de där argentinarna.

AFTONBLADETS MEDIADREV OM JUHOLTS "FIFFEL" BASERAT PÅ RENA LÖGNER

INRIKESPOLITIK

Läste idag i Sveriges mesta skvallertidning – aka Aftonbladet – om hur dåligt det går för Juholt, Lena Mellin kritiserar honom hårt och säger att det kommer bli ytterst besvärligt för S-ledaren att få ett förtroende igen, bla bla … inget nytt att läsa här. Efter höstens storm kring Juholts såkallade ”bidragsfusk” är det väl inte så konstigt att förtroendet dalat, tycker man ju.

Jag har absolut inget förtroende kvar längre för svensk massmedia, och i synnerhet för Aftonbladet. Känns som att de kommer med nya ”scoops” hela tiden, endast för att generera fler av skvallerkåta svenskars intresse.

Då själva nyheten om "hyres skandalen" kablades ut i tabloiderna (ja, man kan kalla svensk press för skvallertidningar eftersom dem är det) sade Aftonbladet att Riksdagens regler kring hyresersättning var glasklara, att Riksdagen endast står för Juholts del, inte ”kulbon” Åsas del. Fair enough, det borde man kanske kunna förstå, men det var inte alls så glasklart beskrivet att reglerna var sådana.

Det stod (notera att det här står "stod", eftersom riksdagskansliet försökte dölja sin otydlighet efter hela drevet mot Juholt sattes igång) ingenstans i klartext att en riksdagsledamot endast skall få betalt för sin del av hyran och att ens inneboende ska betala för den andra delen av hyran. Det är förstås rimligt att Juholt inte skall få betalt för mer än hälften av lägenhetens hyra, men då det inte alls står i klartext om detta så tycker jag inte han bör beskyllas för detta mer än nödvändigt. I blanketten står det bara vilken summa hyran man vill ha betalt för ligger på - ingenstans står där om man har en inneboende i lägenheten man vill ha hyresersättning utkvitterat för. Juholt har alltså inte alls fuskat eller fifflat med sin hyresersättning; tvärtom så har han gjort precis som där står att man skall göra, detta är ren fakta! 

Här ser man att Håkan Juholt inte alls "fifflat" med sitt
hyresbidrag - han fyllde i det man ska fylla i.

Har Aftonbladet medvetet kokat ihop detta drev för att generera fler läsare och för att få bort Juholt från partiledarposten? Ja, det verkar inte bättre. Lena Mellin som är Aftonbladets politiska redaktör motarbetar ständigt Juholt. Chefredaktören Jan Helin har själv sagt till en anställd att han önskar att Juholt borde avgå. Detta är helt bedrövlig journalistik enligt mig. Inte ska väl en chefredaktör till sina medarbetare hålla med om att Juholt bör avgå efter omständigheterna (omständigheter som tidningen han själv är redaktör över har skapat)?

Man skulle kunna tro att det är komplott från Aftonbladets sida för att få Juholt avsatt. Eller kanske det till och med är så att någon inom socialdemokraterna har ”läckt” detta till Aftonbladet för att de är missnöjda med valet av partiordförande? Flera namn dyker upp i huvudet på mig då jag tänker på det (Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Mona Sahlin är dem jag tror skulle kunna göra något sådant). 

Juholts "kulbo" Åsa Lindgren finns med i dokumentet som
Håkan har skickat in till Riksdagen om hyran på lägenheten.
Det är alltså inte hans fel att man har missat att det klart
och tydligt står undertecknat med två namn. 

En tidning som Aftonbladet bör skriva nyheter som är sanna och inte påhittade! Vem kommer det att skapas ett drev om nästa gång kan man ju undra? Den person som borde ha förtjänat detta drev är helt klart Carl Bildt. Vår utrikesminister som suttit i styrelsen för Lundin Oil som har smutsiga affärer lite varstans, och som har medverkat till att två svenska journalister nu sitter inlåsta i fängelse i en afrikansk diktatur. Här bör dessutom nämnas att Bildt är en fullt aktiv medlem inom Bilderberggruppen, en grupp som är så diskret att vi vanliga döda inte får veta vad top-dogsen inom politik och näringsliv diskuterar bakom lyckta dörrar.

Nej Aftonbladet, Håkan Juholt (och definitivt socialdemokratin) förtjänade inte detta ofantliga media drev ni satt igång, den som verkligen förtjänat det däremot är Carl Bildt, gör om och gör rätt! Tills Aftonbladet börjar skriva nyheter och inte påhittat skvaller som nu, så tänker jag vägra läsa deras tidning något mer, och jag tycker de flesta bör bojkotta Aftonbladet, tills de skriver nyheter som är nyanserade och har sanningsenlig fakta i dem. 

EN NORDISK UNION

Såhär skulle en möjlig Nordisk Unionsflagga kunna se ut, stilig eller hur? 

POLITIK

Jag älskar att spela strategispel, det har jag alltid gjort. Med strategispel menar jag inte Warcraft eller något i den stilen; nej jag menar riktiga, rejäla strategispel – spel som kräver lite mer av spelaren själv. Ett spelföretag som gör otroligt bra strategispel i subgenren Grand stragedy games är det svenska Paradox Interactive. Paradox är skapare av stora speltitlar som Europa Universalis, Hearts of Iron, Crusader Kings och min egna favoritserie: Victoria.

I Victoria (det första heter Victoria: An Empire Under The Sun och det andra smått och gott Victoria 2) axlar du rollen som statschef över ett av världens nationer i början av 1800-talet och du får leda ditt land fram till 1936, du har alltså rejält med svängrum att ändra om historien med andra ord! Valmöjligheterna är nästintill oändliga. Första gången jag spelade som Sverige i Victoria så gick det väl sisådär, jag chockhöjde skatterna (jag menar, jag ville ju införa ett välfärdssamhälle, vad kunde gå fel?) eftersom statskassan var lika tom som innandömet i en moderats skalle. Befolkningen revolterade och det blev nästan revolution. Jag kväste ned revolutionen.

Efter det lilla snedsteget ville jag återfå folkets glädje och vad vore inte bättre än att åter inlemma vårt kära grannland i öst som vi förlorat i ett förnedrande nederlag 1809 mot ryssarna? Sagt och gjort, jag byggde upp armén i den möjliga mån det gick och satte av mot Finland. En arméstyrka sattes in på Åland, en annan landsattes vid Helsingfors medan den tredje styrkan fick inta norra Finland. Det gick bra till en början, men snart hade den ryska jätten vaknat och de körde ut svenskarna ur Finland återigen och stod snart utanför Stockholms portar. Jag tvingades till förhandlingsbordet och fick gå med på att ge bort Lappland till ryssarna.

Okej, jag skulle kanske inte vilja
ha Reinfeldt som president i en
Nordisk Federation, men gärna
Jens Stoltenberg - eller varför
inte Göran Persson? 

Attans, tänkte jag, där rök Finland igen! Nåja, ingen mening i att sitta och deppa, tänkte jag. Jag byggde upp militären igen och snart hade industrin i Fattigsverige börjat expandera. Det gick snart väldigt bra för Sverige. Så en dag bestämde sig Preussen för att invadera vårt lilla grannland i söder, Danmark. Danskarna frågade oss stora starka svenskar om vi inte kunde hjälpa dem från den stora stygga tysken? Nja okej då tänkte vi svenskar – vi var sugna på att visa att vi var en makt att se upp för, så vi gick med på att sända expeditionsstyrkor till Danmark. Vi hjälpte så danskarna att köra ut tysken ur Danmark. Danskarna blev så glada att de tillfrågade oss om vi inte ville gå in i en union med dem? Efter förlusten av Finland kände vi oss mer än villiga att utbredda vårt territorium med inlemmandet av Danmark, Island, Färöarna och Grönland. Skandinavien skapades således, med huvudstaden i Stockholm. Jag anföll Ryssland återigen och tog tillbaka Lappland, Finland och Baltikum återigen. 

 Detta är förstås bara ett spel, men faktum är att det var väldigt nära på att det skulle bli en skandinavisk union på 1800-talet. En skandinavism hade skapats i Sverige, Norge och Danmark, där man var villiga att glömma bort tidigare snedsteg och bilda en stor union i norr: Våra förfäder ville skapa en stormakt, ett enat Skandinavien. Danskar och svenskar var emellertid oense om vart huvudstaden skulle ligga, vilka regenter vi skulle ha också vidare, men där fanns åtminstone en sorts skandinavisk nationalism som aldrig skådats innan.

Det som gjorde att tanken försvann var att Sverige vägrade att gå in militärt och hjälpa Danmark mot ett anfallande Preussen, likt scenariot som jag målade upp ovanför. Då jag tänker på det hela känner jag en sorts misströst: Varför kunde inte Sverige ha gått in och hjälpt danskarna, då hade vi ju haft ett Skandinavien idag, istället för diktaturen EU!

Jag anser att det absolut inte är för sent för skapandet av en skandinavisk federal stat mellan Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island (Färöarna, Grönland, Svalbard och Jan Mayen ön inkluderat såklart). Vår gemensamma BNP (hämtat från engelska Wikipedia, beräkning från 2010) skulle bli så mycket som 1 420 990 dollar. Befolkningsmängden skulle vara kring 25 miljoner invånare. Vi skulle med andra ord vara en av de större staterna i världen. 

Genom en skandinavisk – eller jag borde kanske säga nordisk – federal union skulle vi alltså hamna på ungefär trettonde plats vad gäller BNP:n, före länder som Sydkorea, Kanada och Turkiet men efter länder som Spanien och Mexiko. Det här skulle medföra att vi skandinaver skulle få en given plats kring de stora förhandlingsborden: Vi skulle bli en kraft att räkna med, med andra ord. Självfallet skulle vi lämna diktaturen EU och följa Norges exempel. Vi skulle kunna handla mer effektivt med Öst och utvidga vårt inflytande i Asien med ett tätare ekonomiskt utbyte med dessa stater.

Beware of the almighty Scandinavia!
Nej men seriöst, visst skulle det väl vara häftigt med
en skandinavisk union? 

Sverige och Norge skulle utgöra navet i denna federala union, huvudstaden skulle antingen kunna vara Göteborg eller Oslo med tanke på att dessa städer ligger rätt så centralt för alla parter. Annars skulle vi kunna köra det säkra kortet och utnämna Stockholm eller Köpenhamn till huvudstad.

Federationen skulle kunna ha två kamrar, ett underhus med proportionella val, och sedan även en senat där inte staternas storlek blir avgörande för mandatfördelningen. Vår nordiska förbundsstat skulle antingen kunna ha en president eller låta våra kungafamiljer vara kvar på något sätt.

En nordisk union skulle ha en del grundtankar som centralstaten skulle få ta hand om, medan annat skulle lämnas till länderna själva, ungefär som det fungerar i USA. De nordiska länderna har en liknande tanke kring välfärden så det skulle vara ganska enkelt att komma överens om hur den ekonomiska politiken skulle utföras. Utrikes och säkerhetspolitik skulle också vara centralstatens uppgift att ta hand om, likväl lagstiftning och även integrationspolitiken. Högre utbildning, forskning och marknadspolitiken skulle också falla på centralstatens lott att ta hand om. Jag ser det ändå som viktigt att en nordisk union skulle låta medlemsländerna ha en betydande del självstyre.

Språkfrågan skulle självfallet bli central vid bildandet av en federal union. Tills en hopsmältning av ett skandinaviskt språk (det kommer ta flera hundra år, minst) har skett så borde alla viktiga uppgifter behandlas på svenska, danska, norska, isländska och finska. Man skulle även kunna låta det stå på bara svenska och finska, eftersom danskar, norrmän och islänningar har det lättare att förstå svenska än vi förstår dem.

Det här var bara en hypotetisk fundering från min sida, jag har självfallet inte tagit med alla problem som skulle kunna uppstå vid skapandet av en union, och jag har inte heller tagit upp exakt hur det skulle kunna gå till, men jag tycker det är viktigt att våra politiker kan spinna vidare på idén om detta. Förhoppningsvis kommer vi få se en nordisk union skapas under min livstid, för jag skulle tycka det vore otroligt spännande att få vara med om något sådant historiskt – kanske till och med få vara med och utforma en nordisk union! 

BRITTISKA IMPERIETS FALL OCH DET BRITTISKA STORHETSVANSINNET

                Rule Britannia! Många brittiska ledare har nog längtat tillbaka till 
den forna storheten och imperiet. 

HISTORIA
Andra världskriget var, som vi alla vet, den största konflikten i historien. Kriget kostade oss miljoner med liv, det kostade oss hutlösa summor med pengar och det innebar slutet för en Europeisk dominans som pågått i flera århundraden. Det största imperiet på jorden in på 1900-talets mitt var det brittiska, som innehade över en tredjedel av jordens yta och en stor del av dess totala befolkning. Imperiet har influerat Storbritannien som nation något enormt, och många premiärministrar har genom 1900-talet försökt hävda brittisk storhet efter den snabba kollapsen av imperiet.

Innan första världskriget var den brittiska flottan överlägsen alla andra nationers flottor – flottan spelade en särskilt stor del i det Brittiska Imperiet, och britter i allmänhet var väldigt stolta över dess flotta, och det stora imperiet.

Européer lade sig lugnt tillrätta efter ett tag, man blev alltmer avslappnade, eftersom man tyckt sig ha åstadkommit mycket redan, och man kände sig som ett slags herrefolk över andra folkslag, detta gällde i synnerhet britter och fransmän, som båda åtnjöt de två största imperierna i världen.

Vid första världskrigets utbrott hade Brittiska Imperiet ett litet antal soldater i tjänst, inte mer än 250 000 stycken, vilket på den tiden var väldigt litet. Man förlitade sig helt enkelt på sin allsmäktiga flotta, som skyddat deras öar i många generationer; från spanjorernas invasionsförsök på 1500-talet till Napoleons försök att slå ut britterna i början av 1800-talet. Detta var (och är fortfarande) helt rätt inställning.

Vid första världskrigets utbrott ”tvingades” Storbritannien ut i krig på grund av sina allianser med andra västmakter. Man rustade upp sin armé och började utveckla sitt flygvapen. Den Brittiska Armén blev med tiden väldigt skicklig och vann respekt hos både motståndare och allierade. Pansarvagnen är en brittisk uppfinning, som uppfanns vid slutet av första världskriget, detta gjorde även det att britterna fick stor respekt internationellt.

Det brittiska flygvapnet utvecklade sig även det, och fick en väldigt stor roll i det kommande brittiska försvaret. Storbritannien blev ledande inom flygindustrin, och hade länge världens största flygindustri.

Den brittiska flottan märktes tappa mer kraft efter första världskriget, och tycktes inte få lika stor uppmärksamhet längre heller. Många skepp lämnades att förfalla, och man iddes inte ägna lika stor uppmärksamhet till flottan längre. Visserligen utvecklade man nya fartyg, och man vidareutvecklade och byggde nya hangarfartyg, men inte i lika stor utsträckning som till exempel japanerna gjorde innan andra världskrigets utbrott.

Under pacifismens år i efterdyningarna av första världskriget så var den militära utvecklingen rätt så slapp både i Storbritannien och Frankrike, jämfört med bland andra Tyskland och Japan. Ingen tycktes lägga någon särskild stor vikt i alla rapporter om tysk upprustning, utom Winston Churchill, som senare blev brittisk premiärminister år 1940 och 1951.

Om man i Storbritannien bara hade förhållit sig isolationistiska gentemot Nazityskland och Sovjetunionen vid andra världskrigets utbrott hade man alldeles säkert klarat sig mycket bättre än vad man nu gjorde, efter inträdet i kriget och deras ledarroll för de allierade.

Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig den 19 september 1939 efter att tyska pansarvagnar rullat in i Polen. Man hade lovat Polen hjälp i händelse av tysk invasion, och nu var faktumet här.

En isolationistisk hållning från Storbritannien och Frankrikes sida hade varit bra, för Storbritannien har aldrig haft något egentligt intresse av Östeuropa såsom Polen och de balkanska länderna, inte för resterande Europa heller för den delen. Så varför skulle man nu deltaga i ett krig som skulle komma att kosta britterna deras stolta imperium? Winston Churchill såg det som självklart att man skulle skydda Europa från diktatoriska regimer, såsom Nazityskland och Sovjetunionen.

Om Storbritannien och Frankrike fortsatt med sin pacifistiska politik hade man kunnat suttit på ”åskådarbänken” för att se Hitlers Tyskland invadera giganten i Öst, istället för en invasion i Västeuropa som han egentligen inte ville göra. Om de brittiska och franska ledarna hade läst Hitlers bok ”Mein Kampf” så hade de kunnat blivit informerade om Hitlers planer för Sovjetunionen. Hitler ville egentligen aldrig ockupera Frankrike och Benelux.

Slutligen – utan brittisk och fransk intervention i kriget – hade Nazityskland och Sovjetunionen slitit varandra sönder och samman i en sammandrabbning som slutligen hade kommit förr eller senare. Då – när Tyskland och Sovjetunionen hade slut på energi efter år av konstant krigande – hade Storbritannien och Frankrike kunnat lagt in en stöt i Tyskland, och sedan slutligen slagit ut Sovjetunionen också, antagligen utan några större svårigheter, och mer viktigt – utan amerikansk hjälp.

USA var egentligen den kraft som slet sönder det Brittiska Imperiet. Genom sina ”Lend-Lease-Agreements” som egentligen var mer till gynning för amerikanerna i slutändan ruinerade man Storbritannien än mer, och satte stopp för deras utsikter till att hålla kvar sitt imperium.

Om de europeiska imperierna varit intakta idag hade troligen världen sett helt annorlunda ut. Afrika hade kanske inte varit dränkt i konstant krigande mellan olika länder och stammar och Indien hade troligen fortfarande varit brittiskt. Östs växande inflytande hade kunnat hejdas med hjälp av de europeiska imperierna. Vi hade troligen inte sett en sådan stor flyktingström till Europa från U-länder för den delen heller.

 De europeiska imperierna skötte sina imperier relativt bra, gentemot vad många statsapparater i Afrika och Asien sköter sina nationer idag i vart fall.

Storbritannien har nog aldrig riktigt hämtat sig efter imperiets sammanbrott. Britter vill fortfarande vara en av de stora i internationell politik. Under imperiets glans dagar var man herrefolk över en stor del av världen, och mentaliteten av storhetsvansinne lever kvar hos en del britter även idag, särskilt hos de äldre generationerna. 

Brittiska premiärministrar som desperat försökt hålla kvar imperiet och försökt (vissa har lyckats) demonstrera sitt lands storhet är en del stycken från det gångna decenniet - men även premiärministrar från vårt decennium klänger sig fast och bedyrar Storbritanniens storhet. 

Winston Churchill regerade
över Storbritannien vid tiden
för imperiets stundande
sammanfall. Han var en
ihärdig imperialist som
trodde på fortsatt brittisk
världsdominans. 

Winston Churchill var en av de mest ihärdiga av imperialisterna. Han var premiärminister under Andra Världskriget och försökte desperat hålla samman ett imperium i förfall. Han ville inte ge Indien självständighet bland annat. Det var ändock Churchill som var en av de premiärministrar som fick vara med och avveckla imperiet så sakteliga. 

Anthony Eden var ledare
vid tiden för Suezkrisen.
Han var i mångt och mycket
en miniatyr av Churchill.

Anthony Eden är en annan premiärminister som försökte visa världen att Storbritannien var en makt att se upp till - och även att frukta, rent militärt sett. Han var en av Churchills närmaste män under Andra Världskriget, och som utrikesminister fick han snabbt den internationella opinionen med sig i kampen mot Hitlers Nazityskland. 

Eden efterträdde Churchill som premiärminister 1955. Under Suezkrisen försökte han att sätta Nassers' Egypten på plats, ett krig följde som blev väldigt skadligt för hans egen prestige och även sitt lands. Sovjetunionen hotade att släppa en atombomb över London och USA med Eisenhower i spetsen kände sig förrådda och var rosenrasande på honom. Domen föll snabbt - han fick avgå. Det här var en stor vändpunkt i Storbritanniens moderna historia. Nu var man inte betraktad som en supermakt längre och man fick ge vika för de nya supermakterna Sovjet och USA. 

Margaret Thatcher ledde
Storbritannien under tiden
för Falklandskriget.
Hennes starka handlande
under kriget gav landet
en ökad respekt och fick
britternas självförtroende
att komma tillbaka
starkt. 

Margaret Thathcer blev utsedd till premiärminister 1979. Hon var ett stort fan av Churchill och Eden och hennes politik var väldigt konservativ. Hon var mån om att hålla kvar de få rester som var kvar av imperiet. Hon förde hårda förhandlingar med Kina gällande överlämnandet av Hong Kong. Men det som hon skulle bli ihågkommen för var ändå hennes handlingar under Falklandskriget. Storbritannien besvarade Argentinas invasion av de avlägsna öarna med att sända en stor flottstyrka ned till Sydatlanten. 

Detta handlingskraftiga beslut stärkte britternas självkänsla och gjorde att Storbritannien åtnjöt ett nytt förtroende hos världsopinionen - man kunde minsann om man ville! 

Tony Blair förstörde mycket
av Storbritanniens respekt
världen över i och med
Irak kriget 2003. 

Tony Blair är sedd som en av sent 1900-tals och tidigt 2000-tals största politiker. Han var den premiärminister som fick lämna över Hong Kong till Kina, detta skedde 1997. Han var en premiärminister som ofta lade sig i gällande internationella frågor. Blair var en av de mest pådrivande personerna för en invasion av Irak som skedde 2003. Genom hans starka allians med George W. Bush's USA och uppvisningen om att brittiska styrkor var att räkna med kan man också se honom som en av de premiärministrar som varit väldigt måna om att påvisa britternas storhet. 

Jag ser absolut inget fel i att Storbritannien fortfarande försöker vara en av de stora spelarna inom internationell politik - tvärtom anser jag det bra att ett europeiskt land fortfarande åtnjuter samma makt som britterna trots allt fortfarande gör. Däremot anser jag det som direkt fel att Blair var med och beordrade om invasionen av Irak, vilket var ett krig byggt på rena lögner, detta skadade Storbritannien kraftigt.

David Cameron försöker hävda
Storbritanniens storhet som alla
premiärministrar före honom.
Han vill nog egentligen att hans
land åtnjuter större
makt i världen än vad det nu gör.

BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) tror jag ändå kommer spela en större roll än Storbritannien i framtiden, men jag tror fortfarande och anser det som viktigt att britterna fortsätter spela en viktig roll inom världspolitiken, dock vill jag gärna se att de skapar en egen utrikespolitik istället för att som en lydig knähund följa USA i allt dem säger. 

Det kommer bli spännande att följa Storbritanniens fortsatta utveckling och se om de kan finna sig i sin nya roll i en framtida värld där länder som tidigare varit under deras lydnad plötsligt har större makt än de själva innehar. 

SUEZKRISEN INNEBAR SLUTET FÖR DET BRITTISKA IMPERIET

HISTORIA

Storbritannien var länge världens mäktigaste nation. De hade ett imperium så stort att man sade att "Solen går aldrig ned i det Brittiska Imperiet". Men två världskrig tärde på imperiet, och en rad händelser markerade så slutet för det Brittiska Imperiets supermaktsstatus. 

I Storbritannien hade man länge åtnjutit makten av att styra Egypten. Suezkanalen var ett brittiskt/franskt prestigeladdat projekt som inbringade stora pengar till det Brittiska Imperiet. Efter Andra världskriget var dock egyptierna trötta på brittiskt styre och mannen som slutligen skulle köra ut britterna hette Gamal Abdel Nasser.

I Egypten var man trött på imperialistiska Storbritanniens styre. Man ville ha till ett nytt, helt och hållet självständigt styre. Mannen som skulle komma att bli ihågkommen i Egypten som den som tillslut befriade egyptierna från kolonialistiskt slaveri var Gamal Abdel Nasser.

Ledaren i Storbritannien vid tiden
för Suezkrisen hette Anthony Eden.
Han var en erfaren diplomat.

Denna kris var också den sista spiken i kistan för slutet av brittisk supermaktstatus, brittiska imperiet var inte längre betraktat som en supermakt efter denna kris, detta inledde en våg av avkolonialisering av Afrika och Asien, europeisk maktdominans var nu tillslut över, och nu var blickarna vända mot USA och Sovjetunionen, dåtidens nya supermakter.

Ledaren i Storbritannien hette Anthony Eden. Eden var en skicklig och van utrikesdiplomat, han hade tjänstgjort som utrikesminister i Winston Churchills samlingsregering under det andra världskriget. Eden var efter kriget en respekterad diplomat världen över, och han tedde sig som den naturliga efterträdaren för Churchill. 1955 var året som Eden tog över som brittisk premiärminister. Han var precis som sin företrädare Churchill väldigt mån om att behålla det brittiska imperiet som nu hade börjat knaka i hörnen.

Nasser nationaliserade Suezkanalen som britter och fransmän haft stort inflytande över tidigare, nationaliseringen sågs som en skymf av Anthony Eden och franska presidenten René Coty. På franskt initiativ inledde man en offensiv i och omkring suezkanalen, britter, fransmän och israeler trängde sig in i Egytpen, och stora brittiska och franska bombanfall mot Kairo inleddes.

Mannen som satte punkt
för brittisk dominans i
Egypten hette Gamal Abdel
Nasser. 

Anthony Eden såg Nasser som en diktator likt Hitler och Mussolini, och detta använde han för att försöka få med sig hemmaopinionen såväl som världens opinion. Detta lyckades han dock inte med. Snart rasslade det in protester från alla håll och kanter, de som vägde tyngst var dem protester som kom från USA och Sovjetunionen. Storbritannien och USA har länge åtnjutit en stark allians, men när nu Eden gick bakom ryggen på amerikanska presidenten Eisenhower blev han ursinnig. Han tänkte absolut inte stödja detta krig. Frankrike klarade sig lindrigare undan detta än Storbritannien, fastän det var fransmännen som manat på Anthony Eden med invasionen.

Sovjet, som kände ett mindre inflytande på två världsdelar var även de ursinniga. Man tänkte inte låta britter och fransmän hunsa som de ville med en sovjetisk allierad, som i det här fallet var Nassers’ Egypten. Om inte britter, fransmän och israeler lämnade Egypten omgående skulle London och Paris atombombas, utfärdade sovjets Khrushchev.

Det Brittiska Imperiet var som störst 1920. Efter Suezkrisen
började det falla sönder, idag är imperiet ersatt
av Samväldet, som tidigare hette "Det Brittiska Samväldet".

Det började bli svettigt för Eden. Han kunde inte försvara sin invasion av Egypten, särskilt inte då ett tredje världskrig var överhängande. Således drogs brittiska, franska och israeliska trupper ut ur Suezområdet några månader efter att invasionen inletts. FN-styrkor fick sättas in istället.

Detta markerade slutet för brittisk och fransk maktdominans. Man var fortfarande mäktiga, men Storbritannien fick nu böja sig för de två nya supermakterna USA och Sovjetunionen för första gången. Konsekvenserna blev stora. Eden fick avgå. Storbritannien och Frankrike sågs inte på samma sätt som förut ute i världen längre, Storbritannien var inte längre en supermakt som kunde agera på eget bevåg. Storbritannien är idag fortfarande det viktigaste landet i Europa med dess stora bankverksamheter, dess militär och dess speciella relationer med både USA och EU, och man är även medlemmar i Samväldet som omfattar alla forna kolonier.