Inlägg
 |
| Lord Halifax var den politiker inom det Konservativa Partiet med mest erfarenhet. Ändå avstod han från premiärminister posten. |
HISTORIA/POLITIK/ALTERNATIV HISTORIA/EUROPA
Vi känner alla igen
historien om hur britterna själva stod upp emot nazisterna under de kritiska
åren 1940-41. Frankrike var slaget och ute ur matchen, Beneluxländerna likaså,
halva Norden var ockuperade av Tyskland och de enda som var kvar som motpol mot
Hitlers Tyskland var det Brittiska Imperiet. Slaget om Storbritannien stod vid
dörren och knackade på.
Winston Churchill har blivit något av en brittisk heroisk krigsledare.
Hans berömda trotsighet mot Nazismen och hans fasta beslutsamhet att befria
kontinenten från Hitlers järngrepp har gått till historien som någonting
heroiskt och tappert.
”Jag har inget annat än blod, svett och tårar att erbjuda”, uttryckte
sig Churchill berömt i ett av hans många radiotal till det brittiska folket.
För vissa var det inte självklart att Churchill skulle bli premiärminister
efter Neville Chamberlain. Churchill var trots allt mannen som hoppat mellan
olika partier titt som tätt och mannen som ledde fiaskot vid anfallet av
Dardanellerna under det Första Världskriget som ansvarig för den brittiska
flottan. Churchill var också den som var villig att belåna hela det Brittiska
Imperiet och tillslut ge efter för USA om Stalins ambitioner i Östeuropa, som
ledde till det Kalla Kriget. Vad hade hänt ifall en man vid namn Lord Halifax
hade axlat rollen som brittisk premiärminister istället, under dessa kritiska
år i den brittiska och europeiska historien?
Under större delen av 1930-talet
stod Churchill som motpol mot premiärministrarna Stanley Baldwin och Neville
Chamberlain. De var alla tre medlemmar inom det Konservativa Partiet, Churchill
blev synonym som den som ville rusta upp den brittiska militären, flottan och
flygstyrkan. Han litade inte på Hitler, och han visste om (genom hemliga
rapporteringar) att Hitler inte följde Versaillesavtalet och att Tyskland
rustade till krig mot Storbritannien och Frankrike.
I det Brittiska Parlamentet kunde
man ständigt höra hätska anföranden från Churchill, som varnade om ett Tyskland
som var på väg att växa sig starkare än Frankrike, något som
Versaillesfördraget skulle förhindra.
Baldwin och Chamberlain förde en
politik som gick ut på att ge efter för Hitler ”Eftergiftspolitiken” som den
kom att kallas. Man litade på att efter att ”Herr Hitler” fått tillbaka
Tysklands rättmätiga områden skulle han vara nöjd. Vi vet att så inte blev
fallet, men under 1930-talets deprimerade Europa var ledarna för världens två
största nationer inte villiga att starta ett nytt stort krig i Europa.
Ifall Storbritannien och
Frankrike attackerat Tyskland 1938 istället för i slutet av 1939 är jag nästan
säker på att de Allierade skulle ha vunnit mot Tyskland. Vi hade sluppit ett
världskrig och efterföljderna av detta, vi hade sett ett Europa som inte var
lika skuldsatt som efter kriget, ett Europa som inte låg i ruiner efter ett
världskrig. 1938 var Tyskland inte alls förberedda för ett krig mot Frankrike
och Storbritannien.
1938 skickade premiärministern Neville Chamberlain iväg sin
utrikesminister Lord Halifax (vissa kallade honom ”The Holy Fox”, han var en väldigt ihärdig rävjägare) till Tyskland
för att umgås med den nazistiska eliten. Han fick ett ganska positivt intryck
av både Göring, Goebbels och Hitler. Han skrev senare i sin dagbok bland annat
att han tyckte att Nazismen var att föredra framför en expansion av Kommunismen
från öst.
 |
| Winston Churchill var en skicklig retoriker och var vida känd för sina eggande radioframträdanden. |
Halifax umgicks med Hitler och
eliten för en tid, stiftade bekantskap med dessa för att lära känna dem. En
berömd händelse är när Halifax klev ut ur bilen en kväll för att äntra
restaurangen de skulle äta vid, då han nästan misstog Hitler för att vara en av
uppassarna. Det var så nära att han misstog honom för att vara uppassare att
han var på väg att lämna över sin kappa till Hitler. Han medgav i sin dagbok
att det var fruktansvärt genant att han nästan misstagit honom för att vara en
uppassare, men han medgav att Hitler var ju ”klädd som en uppassare med
uniformen på”.
Efter att ha kommit tillbaka till
Storbritannien varnade dock Halifax Chamberlain från att ge efter alltför
mycket för tyskarna. Han hade fått intrycket att tyskarna var missnöjda med
Versaillesfördraget och att han (Halifax hade läst manifestet och boken Mein Kampf) visste med sig att Hitler
ville att Tyskland skulle bli den dominerande makten i Europa.
När kriget kom och Frankrike
blivit ockuperat och utslaget ville Halifax sluta fred med Tyskland.
Chamberlain valde att avgå och ett krismöte blev tillkallat för att utse hans
efterträdare. De enda inom det Konservativa Partiet som kunde ses som möjliga
efterträdare var Winston Churchill och Lord Halifax. Churchill var inte beredd
att gå i fred med Tyskland, och var en inbiten Imperialist. Det Brittiska
Imperiet skulle inte backa, var hans slagord.
Lord Halifax, däremot, ville
sluta fred med tyskarna. Han var inte redo att offra hela Imperiet för att slå
ut Tyskland, menade han. Han insåg att det var orealistiskt vid detta tillfälle
att föra krig. Britterna hade inte hunnit rusta upp sin militära maskin till
den grad som tyskarna gjort, och han visste att de nästan var bankrutta och
ville inte skuldsätta landet ännu mer än det redan var. Dessutom visste han att
Hitler beundrade britterna och ville lämna de ifred. Halifax insåg att tyskarnas
nästa drag skulle bli att invadera Sovjetunionen. Han ansåg som så att dessa
två ”ondskans imperier” skulle få kriga tills något av de inte längre stod upp
och att Storbritannien sedan skulle agera utefter situationen som uppstod.
 |
| Lord Halifax tillsammans med Hermann Göring på rävjakt i Tyskland 1938. |
Krigskabinettet var i början av förhandlingarna redo att välja Halifax
som premiärminister och ville sluta fred med Tyskland. Lord Halifax var trots
allt den man inom partiet som hade bäst erfarenhet och sågs som den mest
kompetente politikern. Chamberlain frågade så Lord Halifax ifall han ville bli
Storbritanniens nye premiärminister. Förbryllande nog tackade Halifax nej. Han
skyllde det på att han var en för svag krigsledare gentemot Churchill, hans
sviktande hälsa och att detta inte var något han var redo att göra. I inledningarna
av förhandlingarna hade det varit klart att Halifax skulle bli premiärminister,
men nu var det helt plötsligt inte lika säkert.
Så, efter ett par dagars
diskussioner valdes Winston Churchill till premiärminister, och vi vet alla vad
som skedde därefter. Storbritannien fick hjälp av USA, Tyskland slogs ut och
Kalla Kriget följde därefter, tillsammans med nedmonterandet av det Brittiska
Imperiet pågrund av de missgynnande lån USA gav britterna.
Churchill misslyckades egentligen
med sitt mål: Att det Brittiska Imperiet skulle bestå till varje pris. Han var
den man som skuldsatte hela Imperiet och gav efter för amerikanarna och deras
vilja att låta Stalin ta över Östeuropa. Han sålde också ut hela Imperiet till
USA.
Jag är av den meningen att ifall Halifax istället valts som
premiärminister hade allting sett annorlunda ut. Han hade dragit sig ur kriget
med bästa möjliga förmåner för britterna. Jag tror att efter detta hade han
rustat upp Storbritannien för att sedan sticka en kniv i tyskarnas rygg medan
Hitler var på fälttåg i Sovjetunionen. Det är mycket möjligt att britterna och
samväldet hade kunnat samla sig och invadera Västeuropa på egen hand vid eller
omkring 1944 om de stannat utanför kriget till dess och rustat för fullt.
Sovjet och Tyskland skulle vara
utmattade av krig vid detta laget, och med hjälp av en brittisk offensiv i Väst
hade ryssarna kunnat föra tyskarna på reträtt i Öster. Britterna hade troligen
hunnit till Berlin innan ryssarna och större delen av Europa kunde ha blivit
skonade från Kommunismen.
 |
| "Fred i vår tid", proklamerade Chamberlain. Vi vet att så inte blev fallet, men han trodde att Hitler gick att stoppa genom diplomati. |
Det Brittiska Imperiet hade
räddats (för stunden i alla fall, Indien skulle bli självständigt en kort tid
därpå ändå) och USA hade inte på långa vägar fått den maktstatus det fick efter
kriget. Kalla Kriget hade kunnat undvikas, eller så hade det istället uppstått
friktioner mellan kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike på ena sidan,
USA i mitten och Sovjetunionen på den andra sidan. USA var antikolonialistiska
och det var deras avsikt att få ned det Brittiska Imperiet. Det var därför de
gav sådana dåliga lån till britterna och bakband dem, för att de skulle bli
tvungna att ge upp Imperiet.
Jag vet inte om de europeiska
imperierna bestått till idag, eller hur det gått med Sovjet, och jag vet heller
inte om det varit att föredra med en värld dominerad av det Brittiska Imperiet,
Sovjet och USA. Troligen hade vi åtminstone sluppit en massa konflikter som
uppstod under Kalla Kriget i Afrika och Asien bland annat.
Sammanfattningsvis: Det var riktigt nära att Lord Halifax valdes till brittisk premiärminister 1940 istället för Winston Churchill, och vi hade kanske sett en helt annorlunda värld till följd av detta – bättre eller sämre, det vet jag inte, men vi hade troligen sluppit ett fullskaligt Andra Världskrig.
