SVENSK MEDIAS BETYDELSE FÖR JUHOLTS AVGÅNG

INRIKESPOLITIK

Sådär. Där avgick alltså Håkan Juholt som partiordförande för Socialdemokraterna. Han satt knappt ett år som ledare för ett parti som befinner sig i en djup kris i svallvågorna av två förlorade val, och två partiledarbyten på mycket kort tid. Magkänslan man får är oroväckande men samtidigt finns där en viss antydan till ångest och destruktiv hjälplöshet, men också en antydan till ilska. Jag känner en stor ångest, men framförallt ilska mot den svenska massmedian. Hur man än vrider och vänder på det hela så får man bilden av att det var svensk massmedia som avsatte (S) partiledare.

Man kan absolut inte lägga hela skulden på media. Det var mångt och mycket Juholts egna tabbar och många snedsteg som gav upphov till denna ledarkris. Alltjämt var det även en del inom partiet som låg bakom denna kris. Man slöt inte upp bakom partiledaren, en konfliktdrabbning mellan olika parter fick fart efter Göran Perssons avgång, och började växa fram under Mona Sahlins styre, och blomstrade fullständigt ut under Håkan Juholts ledarskap.

De jag belägger den högsta skulden hos är dock massmedian i Sverige, schibstedt ägda Aftonbladet i synnerhet, och bonnierägda Expressen i paritet. Att man har lagt en sådan stor vikt vid Juholts misstag, att man inte ens kunnat skriva om vad (S) vill, utan istället belagt vikten av att klandra Juholt för alla misstag är minst sagt inte rättvist, och det är inte för inte man har en vrede inom sig. Vreden ligger i att nu fick Lena Mellin och Jan Helin från Aftonbladet som de ville. De har fällt villebrådet. Svensk media har fått blodsvittring, vittring efter skandaler, ur skandaler föds ju nya skandaler, så att säga.

Det har funnits viktigare saker att rapportera om i svensk media. Eurokrisen och europakten är perfekta exempel på något som borde ha nått större omfattning än enbart små notiser i tidningarna. Man borde ha skrivit om hur Reinfeldt nu sitter med Angela Merkel i Tyskland och diskuterar hur mycket av svenska skattebetalares pengar som vår regering är villiga att skänka till det misslyckade europrojektet.

Istället har man lagt en stor och tung vikt vid att kritisera ALLT som Juholt har företagit sig. Partiledardebatten i förra veckan är ett solklart exempel på hur media generaliserar och hyllar Reinfeldt och (M). Även fast detta var den sämsta debatten som Reinfeldt varit med i (då han fick slut på argument mot nytillträdde (V)-partiledaren Jonas Sjöstedt kallade han honom för kommunist, bland mycket annat anmärkningsvärda saker), där vår statsminister använde personangrepp och urbota löjliga argumentationer i sina replikskiften, så fokuserade media på Juholts stundande avgång. Är detta inte anmärkningsvärt? Håkan Juholt skötte sig efter omständigheterna mycket bra, och gjorde för det mesta bra ifrån sig under debatten, Sjöstedt likaså, ändå gick flera ut och sade att det var Reinfeldt som gjort bäst ifrån sig! Man börjar undra om inte Schlingmann och Reinfeldt betalar tidningarna för att skriva illa om motståndarna …

Det jag vill ha sagt med det här inlägget är alltså att jag känner en stor misstro till svensk massmedia. Mediabevakningen under Juholts kris (fabrikerat av Aftonbladet) har varit väldigt klandervärd, och jag hoppas innerligt att man gör någon slags utredning om detta senare, för jag tycker inte att det var ”fair-play” av tidningarna mot Juholt och (S). Den som borde avgå är Jan Helin, eller varför inte Lena Mellin?

Jag känner mig väldigt besviken, lite ilsken och framförallt känner jag ett stort förakt mot Aftonbladet och Expressen efter denna hetsjakt mot Juholt.